You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
gjorde luften kylig. Döden hade ju hela tiden funnits någonstans i hans bakhuvud. Så länge att<br />
de hade blivit goda vänner. Det kanske bara var han som tänkte i de h<strong>är</strong> banorna? Om det var<br />
på det sättet så skulle han kunna lösa det han kände som vilket annat problem som helst. Men<br />
det hjälpte ju inte heller direkt. I så fall var han ensam med att tänka ut olika varianter av<br />
avsked på förhand, för att i slutändan stå d<strong>är</strong>, tom som en konservburk utan att känna<br />
någonting egentligen.<br />
Att vandra med cancer… Fan också. Han sparkade till en kvist som låg bredvid honom så<br />
att den for in i skogen. Hans goda humör hade försvunnit samtidigt som han insett att han<br />
förberedde sig på dåliga nyheter långt innan de inträffade. Förmodligen hade han gjort det<br />
omedvetet hela livet. Han vände sig surmulet om och gick hemåt.<br />
Två veckor senare befann han sig utanför den gamla stenkyrkan från 1760-talet iklädd sin<br />
kavaj från gymnasiet. Den var fortfarande en storlek för stor trots att det gått många år sedan<br />
han burit den senast. Nu kändes den obekväm och sladdrig. Men det var inget att göra åt.<br />
Det var kyligt i luften och trots att himlen var gråspräcklig av förbipasserande moln så var<br />
det ändå en fin och behaglig höstdag. Löven på de stora ekarna vid kyrkogården hade börjat<br />
f<strong>är</strong>gas i en gul-röd ton men ännu inte börjat falla ner på marken.<br />
Utanför kyrkan myllrade släkten omkring. Han kände igen de flesta av dem till utseendet,<br />
men han kunde bara namnen på en handfull. Han hade alltid varit en av de yngsta i släkten då<br />
hans egen mor var mormors yngsta barn samtidigt som han själv var det yngsta bar<strong>net</strong> i sin<br />
familj. D<strong>är</strong>för visste han knappt vad alla hette och d<strong>är</strong>för kändes det inte heller så besv<strong>är</strong>ande<br />
att vara d<strong>är</strong>. Han var bara ytterligare ett ansikte som spelade sin roll som sörjande. Han<br />
nickade vänligt mot en morbror och skakade hand med en kusin samtidigt som han försökte<br />
ställa in sitt ansiktsuttryck på begravningen. Han kände fortfarande ingen sorg vilket störde<br />
honom, men å andra sidan var stämningen inte heller så tryckt som han hade förväntat sig.<br />
Släkten pratade och skrattade d<strong>är</strong> de stod utspridda i små grupper. Han kanske hade haft fel<br />
förväntningar på begravningen? Alternativt hade släktingarna också vandrat med Döden och<br />
väntat på den h<strong>är</strong> dagen liksom han själv?<br />
Han hann inte fundera mer över det förrän det var dags att gå in i kyrkan. Väl inne slog<br />
han sig ner bredvid sin familj. Han hade inte varit i en kyrka på flera år, men bänkarna var<br />
precis lika obekväma som han mindes dem. Längst fram vid altaret stod den vita kistan som<br />
innehöll hans mormor. Han gjorde ytterligare ett försök att känna sorgen som borde vara d<strong>är</strong>.<br />
Men d<strong>är</strong> fanns ingenting. Möjligtvis lite ont i ryggen för att han var tvungen att sitta<br />
163
Change language