Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Nåväl. Efter fiaskot på krogen så fortsatte jag min livsstil. Jag optimerade mest<br />
vägsträckor, men jag blev allt skickligare på att se efter hur min omgivning betedde sig. Vem<br />
man kunde tränga sig före, vem som gick fortare än jag och således öppnade upp vägar bland<br />
folk på stan, hur man lättast håller pennan på en föreläsning för att skriva så snabbt som<br />
möjligt. Jag optimerade kort sagt allt jag kunde komma på.<br />
Detta ledde oundvikligen fram till att jag till slut strulade till det. Jag skulle träffa en<br />
kompis på stationen i Uppsala. D<strong>är</strong>ifrån skulle vi ta pendeln till Stockholm för att gå på en<br />
konsert med Radiohead. Jag hade studerat den exakta vägen från Flogsta till stationen dagen<br />
innan för att kunna optimera min ankomst till tåget. Jag visste var alla grushögar låg som<br />
skulle kunna sätta cykeln ur balans. Jag visste vilka kurvor jag skulle sk<strong>är</strong>a igenom för att<br />
spara sekunder. Jag räknade till och med ut den genomsnittliga väntetiden för de vägar som<br />
inte bara går att åka över. Totalt fem vägar med trafik att korsa, tjugo sekunder vid varje.<br />
Dessutom hade jag hundratrettio sekunders felmarginal, man vet ju aldrig vad som kan hända<br />
på vägen. Flogstavägen, Vänortsgatan, Krongatan, Övre Slottsgatan och slutligen<br />
Kungsgatan, de potentiellt farliga vägarna. Bilar bromsar oftast om det kommer en idiot och<br />
kastar sig ut framför dem på cykel, men helt säker kan man aldrig vara.<br />
Allt gick bra till Kungsgatan, jag hade tre minuter till godo och allt flöt på bra. Till dess<br />
jag såg att de sp<strong>är</strong>rat av vägen för ett vägbygge. Det i sig <strong>är</strong> inget problem, men klockan var<br />
över fyra och trafiken var tät. Dessutom fanns det fler frustrerade människor d<strong>är</strong> och även om<br />
jag försiktigt försökte fösa dem åt sidan så var det stopp. Jag hade inte heller tid att ta mig<br />
runt något av husen till en tv<strong>är</strong>gata. Det gick helt enkelt inte att ta sig fram. Mina tjugo<br />
sekunder vid Kungsgatan flöt förbi mina ögon som rinnande vatten och de trettioåtta sekunder<br />
jag sparat in på de andra vägarna försvann de med. Felmarginalen började sakta men säkert<br />
ticka ner. Till slut slängde jag cykeln på marken, tacklade en gubbe i ryggen och sprang över<br />
motorhuven på en bil för att komma över. Jag brydde mig inte om vad folk skrek efter mig<br />
n<strong>är</strong> jag sprang mot tåget, <strong>är</strong>ligt talat hörde jag det inte heller. För första gången på länge var<br />
jag stressad. N<strong>är</strong> jag kom till perrongen såg jag tåget lämna mitt synfält i kurs mot Stockholm.<br />
För ovanlighetens skull skötte SJ sitt jobb. Det händer en gång på tio ungef<strong>är</strong>, och naturligtvis<br />
var det den h<strong>är</strong> gången tåget avgick i tid. Givetvis hade jag glömt mobiltelefonen hemma och<br />
n<strong>är</strong> jag ilsken och förbannad gick tillbaka till min cykel så var den borta. Jag kunde ringa<br />
polaren först n<strong>är</strong> jag kom hem. Han var inte glad över att ha tvingats åka själv. Det var inte<br />
optimalt på något sätt.<br />
Efter detta försökte jag faktiskt sluta. På ett sätt insåg jag att mina försök att optimera<br />
allting gav folk runt omkring mig en anledning att titta s<strong>net</strong>t på mig. Jag tappade greppet om<br />
128
Change language