You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
sov knappt och han hade börjat äta allt mindre. Så försjunken i sina tankar var han. Och det<br />
hade gått mycket snabbare än han trodde att bli så fast i tankesättet. Så fört<strong>är</strong>d av idén som<br />
han hade blivit. Och alla idéer han hittills hade fått hade åtminstone något problem som<br />
gjorde dem omöjliga för hans syfte. Problem, problem. Skit, fan, helvete.<br />
Han hade dessutom blivit inkallad till chefen för ett samtal och han visste att han nu<br />
definitivt var tvungen att sk<strong>är</strong>pa sig för att kunna behålla jobbet. Han hade kommit på en<br />
massa idéer till <strong>hemlighet</strong>er men förkastat nästan allihop. Han funderade på olika<br />
tvångsbeteenden han kunde göra hemma i <strong>hemlighet</strong>. Alltid laga mat naken, alltid äta mat<br />
med vänster hand trots att han var högerhänt, borra hål i väggarna och fylla dem med<br />
tuggummi. Det var idiotiska saker det visste han, men han började bli desperat. Han hade inte<br />
vetat att man kunde bli såh<strong>är</strong> besatt av en sådan idé. Eller att just han skulle bli en grubblande<br />
fanatiker. Tyv<strong>är</strong>r var alla idéer han kom på antingen idiotiska eller alltför banala för hans<br />
smak. Efter ett tag var han så desperat att han allvarligt övervägde det d<strong>är</strong> med ett bankrån.<br />
Det var Peter som gav honom idén han själv inte var förmögen att komma på. Det hade<br />
gått n<strong>är</strong>mare två veckor sedan han stått framför spegeln och fått sin idé om att ha en<br />
<strong>hemlighet</strong>. På fredagsförmiddagen gick han som vanligt frånvarande för att ta en kopp kaffe.<br />
Väl vid kaffeautomaten kom Peter ifatt honom. Peter tittade sig hastigt omkring innan han tog<br />
mod till sig att säga det han skulle. De var ensamma i fikarummet.<br />
"Hördu, <strong>är</strong> allt bra?" frågade han med en bekymrad rynka i pannan.<br />
Stefan tittade förvånat på den korta mannen med flint och glasögon, som om han precis<br />
vuxit fram ur golvet.<br />
"Va? Nej då, allt <strong>är</strong> bra", sa han osäkert.<br />
"Du verkar inte må bra, du har varit helt frånvarande i två veckor nu. Har det hänt något?"<br />
"Ehh..."<br />
"Ja ja, du behöver inte berätta nu med en gång, men jag och grabbarna undrar hur det <strong>är</strong><br />
med dig och om vi kan hjälpa till med något?"<br />
Han pekade med tummen över axeln mot kontorslandskapet i en menande gest.<br />
"Du kan väl berätta n<strong>är</strong> du känner för det", föreslog Peter. "N<strong>är</strong> du <strong>är</strong> klar med vad det nu<br />
<strong>är</strong> du håller på med. Om någon har dött eller om du vill prata ut eller ta en öl eller om du har<br />
någon religiös upplevelse eller vad fan som helst. Jag läste förresten om någon stolle i<br />
Danmark som trodde han var Jesus förra veckan, såg du det?" Peter verkade lite besv<strong>är</strong>ad över<br />
att vara den som skulle prata med Stefan om det h<strong>är</strong>, så han försökte på ett smidigt sätt byta<br />
ämne till något helt annat. Till något roligt som skulle släta över den obehagliga situationen.<br />
Men Stefan stelnade istället till.<br />
151
Change language