You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Han sjönk tungt ner på stolen, oförmögen att säga någonting.<br />
”<strong>Vad</strong> var det d<strong>är</strong> om?” frågade den andra polisen skarpt.<br />
”Jag tyckte jag såg… Marie.”<br />
”Er dotter?”<br />
”Ja, jag tyckte jag såg henne leka d<strong>är</strong> nere. Men d<strong>är</strong> fanns ingenting. Ingenting…”<br />
upprepade han sorgset och utan övertygelse. Dick Tracy fanns d<strong>är</strong> nere. Den jäveln. Mikael<br />
var övertygad om att han var den skyldige, men han kunde inget göra så länge poliserna var<br />
h<strong>är</strong>. Så länge de inte trodde honom.<br />
Poliserna stannade tjugo minuter till. De försökte förgäves få ur Mikael och Sofia något<br />
mer, men de hade inget mer att säga. Till slut åkte de. De tog med sig anmälan om att Marie<br />
var borta. De skulle söka efter henne, knacka dörr, skicka ut en efterlysning och sätta in<br />
extraresurser, men det var en klen tröst. Marie var borta. De lämnade en trasig familj på<br />
randen till en svart avgrund.<br />
Så fort dörren hade gått igen om poliserna var Mikael i sovrummet. Han rotade fram en<br />
bandyklubba han hade stående i garderoben. Sofia stod i dörren och såg förkrossad ut.<br />
”<strong>Vad</strong> <strong>är</strong> det för fel? Vet du var Marie <strong>är</strong>?”<br />
”Nej, men det <strong>är</strong> något jävligt konstigt på gång och jag ska fan ta reda på vad det <strong>är</strong>.”<br />
Han trängde sig förbi Sofia utan att se henne i ögonen. Inte tappa fokus nu. Inte tappa<br />
raseriet. Han slet på sig ett par gympaskor. De gav honom bra rörlighet. Huvudet pulserade av<br />
sm<strong>är</strong>ta och illamåendet böljade upp i honom likt vågor som slår mot en klippa. Men han<br />
tvingade bort känslorna. Han skulle slå sönder Dick Tracy och få honom att berätta exakt var<br />
han gjort av Marie.<br />
”Lås dörren om dig och släpp inte in någon förrän jag <strong>är</strong> tillbaka. Förstått?”<br />
Först då mötte han Sofias ögon. Det skar i honom n<strong>är</strong> han såg hur skräckfyllda de var.<br />
Hon skälvde som en liten flicka. Mikael vände sig om och försvann ut genom dörren. Han tog<br />
trappan, tre steg i taget, med bandyklubban i ett stadigt tag i högerhanden. Väl nere på<br />
bottenpla<strong>net</strong> vek han av mot dörren som ledde ut till gården. Han sparkade upp den så att<br />
skallrandet ekade mellan husen.<br />
Väl ute på gården stannade han. Han kunde inte se mannen. Men jo, d<strong>är</strong> var han. Mikael<br />
såg den gula rocken i buskarna. Han sprang snabbt över gräset medan han höjde<br />
bandyklubban, redo att gå till anfall. Han rundade buskarna och hejdade sig. D<strong>är</strong> stod<br />
mannen. Dick Tracy. Svi<strong>net</strong> som tagit Marie från honom. Och han flinade åt Mikael. Kanske<br />
visade han bara tänderna men Mikael funderade aldrig så långt. Istället svingade han<br />
bandyklubban så hårt han kunde mot mannens huvud. Mikael såg som i slow-motion hur<br />
89
Change language