Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
för att testa mig för droger. Jävla skitgubbe. Jag kunde hur som helst inte berätta sanningen<br />
för honom. Jag visste ju hur poliserna hade sett på mig. Chefen skulle bara tro att jag blivit<br />
galen.<br />
Jag var tvungen att fatta ett beslut, ett beslut som skulle förändra mitt liv för alltid verkar<br />
det som. N<strong>är</strong> beslutet väl var taget hade jag ett par timmar till på jobbet att planera hur det<br />
skulle gå till. Jag kom på en väldigt enkel plan, men som skulle fungera, visade det sig. N<strong>är</strong><br />
jag cyklade hemåt stannade jag till vid en bankautomat och tog ut pengar, mycket pengar. Och<br />
sedan köpte jag de saker jag tyckte att jag behövde. N<strong>är</strong> jag kom hem barrikaderade jag mig<br />
innanför ytterdörren igen med soffan som skydd. Jag satt d<strong>är</strong> och funderade på om mannen<br />
med de rödstrimmiga ögonen skulle försöka bryta sig in igen, men jag väntade aldrig så länge<br />
att jag kunde ta reda på det. Istället klättrade jag ut genom fönstret i sovrummet med mina<br />
saker som jag tyckte att jag behövde ta med mig. Sedan den natten har jag varit på flykt från<br />
den h<strong>är</strong> mannen. Jag har bott på hotell, jag har sovit under bar himmel i skogen, jag har sovit<br />
under soptunnor som en hemlös och jag har varit rädd hela tiden. Det <strong>är</strong> fem år sedan…”<br />
Han drog ett sista bloss på cigaretten innan han fimpade den i askkoppen på bordet.<br />
”Det <strong>är</strong> d<strong>är</strong>för jag behöver en pistol, för att försvara mig mot den h<strong>är</strong> jäveln som förföljer<br />
mig. Han leker med mig och jag vet inte varför. Förmodligen för att vi fick syn på honom<br />
genom webbkameran. Men jag kan inte för mitt liv förstå hur han hittade mig. Eller varför<br />
han förföljer mig. Jag har sett honom ett par gånger till sedan jag flydde, men än så länge har<br />
han inte rört mig. En gång såg jag honom rakt över en gata, men han försvann då sikten<br />
skymdes av bilar. Det var i Polen. En annan gång vaknade jag på ett skabbigt vandrarhem i<br />
Tyskland d<strong>är</strong> jag tagit in för natten och jag kan sv<strong>är</strong>a på att han var i rummet. Jag hann aldrig<br />
se honom men jag vet att han var d<strong>är</strong>. N<strong>är</strong> jag senare letade igenom rummet m<strong>är</strong>kte jag att<br />
hälften av mina kläder saknades. Han leker med mig…”<br />
Anxon stirrade fascinerat på mannen n<strong>är</strong> han avslutat sin berättelse. Antingen var han<br />
komplett galen eller så var han faktiskt på flykt. Av någon anledning trodde han inte att<br />
svensken var galen. Han var rädd, det syntes, men inte irrationell på något sätt. Det hade tagit<br />
tid för honom att berätta, men det var mer för att han inte beh<strong>är</strong>skade språket så bra. Men då<br />
han inte kunde hitta rätt ord kom han istället på andra ord och kunde på så sätt fortsätta<br />
berätta. Det fanns intelligens i de blå ögonen och han kunde inte skymta någon galenskap d<strong>är</strong><br />
inne.<br />
Det bekräftade naturligtvis ingenting, men det gav svensken en viss tyngd åt det han sa.<br />
141
Change language