Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Han var helt ensam på vägen n<strong>är</strong> han accelererade och satte fart. Det var en befriande<br />
känsla att se den fria vägen kilometervis framför och bakom sig. Ibland mötte han en ensam<br />
bil, men ingen var på väg åt samma håll som han. Hans besvikelse över den usla dagen blev<br />
mindre ju längre han åkte, men inte tillräckligt fort. Till slut svängde det om och han blev<br />
istället irriterad på att ingenting var enkelt. Han kunde inte ens utplåna sitt dåliga humör på ett<br />
lätt sätt. Han gjorde sig redo att vända bilen n<strong>är</strong> han påbörjade f<strong>är</strong>den ner i en dalgång.<br />
Tallskogen höjde sig majestätiskt till vänster om honom och den nedstigande solen<br />
f<strong>är</strong>gade topparna i en mjuk gul f<strong>är</strong>g. Till höger om vägen låg ett öppet fält d<strong>är</strong> han tydligt<br />
kunde se daggen glittra i det höga gräset. På andra sidan dalgången, precis d<strong>är</strong> vägen återigen<br />
svängde uppåt, stod en dimridå upp från marken. Den var helt slät, som ett vitt skynke som<br />
hängts framför träden. Dimman sträckte sig högt över trädtopparna, nästan ända upp till<br />
himlen d<strong>är</strong> molnen tog vid och förlängde den släta väggen så att den såg oändlig ut. Solen<br />
strilade ner på hela synen vilket fick dimman att skifta från purpur till blodröd till gyllengul.<br />
Synen tog andan ur honom n<strong>är</strong> han susade ner i sänkan. För ett kort ögonblick blev han helt<br />
tom i huvudet. Alla bekymmer var glömda n<strong>är</strong> han stirrade långt framför sig på f<strong>är</strong>gspelet.<br />
Skrattet kom bubblande ofrivilligt och otvunget någonstans långt inne i hans kropp. Han<br />
gapskrattade rakt ut utan att kunna förklara det. Men just nu var han ensam i v<strong>är</strong>lden, han<br />
behövde inte förklara för någon. Skrattet övergick långsamt i ett tjut som mest påminde om en<br />
siren och det var då det hände. Han började skrika. Han skrek rakt ut samtidigt som han<br />
pressade ner gaspedalen i botten. Bilen vrålade n<strong>är</strong> farten ökade, men lyckades ändå inte<br />
överrösta hans skrik n<strong>är</strong> han trycktes bakåt i sätet av accelerationen. Insikten kom till honom<br />
någon gång under de första sekunderna, men han kunde inte sluta. Han skrek tills han inte<br />
hade någon luft i lungorna längre. Bilen dånade fram på den tomma vägen flera kilometer<br />
innan han slutade med ett leende på läpparna.<br />
Det var svaret han omedvetet sökt efter, ett sätt att få ur sig den dåliga energin. Att bara få<br />
skrika rakt ut var befriande på ett sätt som han inte kunnat föreställa sig. Men det var tvunget<br />
att ske h<strong>är</strong> i bilen, det visste han. Även om man begav sig upp på kalfjället kunde man vara<br />
säker på att någon enstöring skulle höra idioten som vrålade med sina lungors fulla kraft. På<br />
vägen kan ingen höra dig skrika. N<strong>är</strong> bilen pressar motorljudet framför sig och utplånar allt<br />
ljud <strong>är</strong> man helt ensam. Fri.<br />
N<strong>är</strong> han kom hem en timme senare var han en ny människa, med en <strong>hemlighet</strong>. Med ett<br />
recept för att fördriva kylan. Han kramade om sin sambo som gav honom en frågande blick<br />
över hans m<strong>är</strong>kliga leende. Han svarade henne bara kryptiskt: ”Nu kommer v<strong>är</strong>men igen.”<br />
159
Change language