Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
framåtlutad, men det var allt. Han suckade och lät tankarna vandra medan de andra<br />
släktingarna fyllde bänkarna. Ceremonin skulle snart sätta igång.<br />
N<strong>är</strong> den kvinnliga prästen väl gjort entré så kändes det mer och mer som en vanlig<br />
gudstjänst. Han blev irriterad. Det fanns en anledning till att han inte varit i kyrkan under de<br />
år som gått. N<strong>är</strong> prästen för tredje gången tackade Gud för livet och tiden och allt möjligt<br />
skräp kände han sig olustig och arg. Det var ju en begravning trots allt, inte en gudstjänst.<br />
Men så slog det honom plötsligt att det kanske var såh<strong>är</strong> mormor hade velat ha det. N<strong>är</strong> han<br />
tänkte efter visste han inte mycket om den gamla tanten som hade funnits d<strong>är</strong> så länge han<br />
levat. Det lilla han visste var mest från de historier han hört från henne n<strong>är</strong> hon hade varit på<br />
besök i hans föräldrahem några få gånger om året. Han visste bara lite om hur hon haft det på<br />
gården d<strong>är</strong> hon levt större delen av sitt liv. Och att hon varit vid liv n<strong>är</strong> Titanic sjönk, n<strong>är</strong><br />
TV:n introducerades och n<strong>är</strong> både första och andra v<strong>är</strong>ldskriget rasade. Ingen dålig resumé<br />
alls.<br />
Om det var så h<strong>är</strong> mormor ville ha sin begravning så var det så det skulle vara. Han hade<br />
ingen anledning att sitta och vara arg på prästen nu eftersom han fick anta att det var såh<strong>är</strong><br />
hon hade velat ha det.<br />
Ceremonin var relativt kort. Efter en halvtimme var det över och kistan skulle b<strong>är</strong>as ut för<br />
att jordfästas. Han reste på sig och fogade in sig i ledet av människor på väg ut ur kyrkan.<br />
Gruset knastrade under deras fötter n<strong>är</strong> de långsamt gick efter de som bar kistan till graven.<br />
Väl framme samlades släkten runt graven familjevis. Kyrkv<strong>är</strong>den höll ett kort tal och sedan<br />
gick en familj i taget fram för att blicka ner i graven.<br />
N<strong>är</strong> det blev hans egen tur kände han sig mest olustig. Livets handbok hade inga<br />
instruktioner för den h<strong>är</strong> situationen heller. Några släktingar bockade eller neg mot kistan nere<br />
i graven. Så n<strong>är</strong> han nu stod och blickade ner mot den blomsterklädda vita kistan nickade han<br />
lite med huvudet och mumlade något ohörbart. Monkey see, monkey do. Sedan gick han och<br />
ställde sig med sin familj igen. Och fortfarande ingen sorg. Skit. Visst var han lite påverkad<br />
av den allmänna sinnesstämningen, men han kände ingenting eget. Han var fortfarande en tom<br />
plåtburk.<br />
N<strong>är</strong> alla sagt farväl till kistan vandrade skaran sedan in till församlingshemmet d<strong>är</strong> det<br />
serverades smörgås och kaffe. Han sjönk ner på en stol vid ett av de två långborden som stod<br />
framställda. Framför honom låg en skinkfralla på ett fat och olika läskflaskor stod utställda på<br />
bordet. Han insåg med ens att han var hungrig.<br />
Bredvid honom satt även hans två äldre syskon och snart anslöt sig ett par kusiner. De<br />
började genast uppdatera varandra om vad som hänt sedan förra släktträffen. Samtalet blev<br />
164
Change language