Vad är din hemlighet? - HansOlsson.net

höll upp sin hand. Pekfingret var avbitet vid knogen och blodet pulserade fram från den
ojämna sårkanten.
Mia trodde knappt sina ögon när hon fick se vad som hände efter det. Hennes första tanke
var att Olofsson skulle få hjälp av sina kollegor, men militären sparkade honom i skrevet så
att han ramlade framstupa mellan britsarna.
”Han är smittad! Rör honom inte!” vrålade han medan han drog en pistol och riktade den
mot doktorn som låg på golvet. Olofsson försökte resa sig upp. Han kom upp på knä och höll
händerna framför sig som skydd. Blodet skvätte från hans finger mot militären som då, utan
att tveka, avlossade två skott i bröstet på doktorn. Olofsson spärrade upp ögonen av förvåning
och föll sedan baklänges med benen vikta under sig. Mia blundade hårt. Det måste vara en
mardröm. En ond dröm som hon snart skulle vakna ur. Det här hände inte, det kunde inte vara
verkligt. Hon hörde bara rösterna avlägset nu. Människor som skrek åt varandra. Fler skott
avlossades. Rummet tömdes snabbt på människor och hon var ensam kvar med den andra
patienten och den döde Olofsson.
Mia gled in och ut ur en mardrömslik dvala under de närmaste timmarna. Bredvid sig
hade hon mannen som bitit av sig underläppen. Hon kunde höra hans omänskliga stönanden
med jämna mellanrum. Någonstans på golvet låg också Olofsson. Hon kunde känna lukten av
blodet från honom. Det stack i näsan de gånger hon vaknade och då skrek hon högt men
tystnade snabbt av rädsla… hon visste inte riktigt varför, men någon primitiv instinkt sa åt
henne att vara tyst. Att inte dra uppmärksamhet till sig. Så hon höll ögonen stängda och
försökte tänka på sin lägenhet, på värmen den gav henne. Tryggheten.
Hon visste inte hur länge hon legat så när hon väcktes av ett nytt ljud. Ett skrapande ljud
hon inte kunde placera. Det lät som någon krafsade på golvet. Fanns det råttor på sjukhuset?
Vad äter råttor? Hon kände sig illamående igen när hon förstod svaret. Råttor äter kött.
Mannen bredvid mig består av kött. Jag består av… Hon tvingade sig att tänka på något annat.
Vad som helst men inte det. Det krafsande ljudet fortsatte en stund tills hon kände en stöt i
britsen. Stötarna fortplantade sig genom metallen tills hennes tänder skallrade.
Jordbävning, det måste vara jordbävning.
Men sedan insåg hon med fasa att det inte var jordbävning. Hon lyfte huvudet så pass högt
att hon kunde se en hand treva sig fram på kanten av britsen, alldeles nära hennes fastspända
arm. Den trevande handen fastnade vid hennes rem och drog krampaktigt i den. Mia visste
inte om hon ville komma loss eller inte då hon insåg att det var den döde Olofsson som
trevade efter henne.
Men han är ju död. Du är död Olofsson, sluta treva!
29