Vad är din hemlighet? - HansOlsson.net

överst. De rostiga metallföremålen skramlade högt när de slog i golvet när han satte igång.
Det dröjde inte länge innan han fått undan så pass mycket att han kunde sträcka på sig och
peta på sakerna med foten. Det knakade i hans stela rygg när han rätade på sig. Han kunde
inte se den konstiga burken någonstans. Det var märkligt. Han var helt säker på att han inte
rört den sedan han lagt den här. Möjligtvis kunde kanske Marie ha tagit den för att hon tyckte
den var fin, men det borde hon i så fall ha talat om. Dessutom hade hon inte varit nere här
idag, det var han säker på. Och han var helt säker på att Sofia inte hade varit här under
eftermiddagen heller. Då återstod bara alternativet att den hade halkat av skottkärran
någonstans mellan ladugården och stenröset.
Han suckade frustrerat. Han hade ingen lust att försöka hitta burken i det här mörkret.
Även fast han hade ficklampan så var det ett hopplöst företag då den kunde ligga precis var
som helst. Han stod still i ladugården en stund och funderade på var den kunde vara. Plötsligt
började han känna sig illa till mods. Det kändes som om någon iakttog honom. Försiktigt lät
han ljuskäglan svepa över skräphögen och vidare in i ladugården. Ljuset fick skuggorna att
dansa på golvet och väggarna, men det var också allting han såg.
Han intalade sig själv att han var en idiot som kände sig så här. Mörkrädd väktare som får
medalj i bortkommenhet och idioti. Det skulle vara något. Han skrattade högt för sig själv och
sparkade till en rostig plåtburk. Sedan vände han sig om och gick ut ur ladugården, lite
snabbare än han själv ville. Väl ute slog han igen dörren och satte på haspen så att dörren inte
skulle blåsa upp under natten. Känslan av att vara iakttagen fanns fortfarande där. Han svepte
nervöst med ficklampan i en vid båge runt omkring sig. Mörkret gjorde att allting såg
annorlunda ut. Ladugården var mörk och hotfull och nu tornade skogen upp sig framför
honom som en svart ogenomtränglig mur. Trädtopparna syntes som en mörk silhuett mot den
svarta himlen. En sten på gräsmattan fångade hans blick. Rörde det sig någonting bakom den?
Han stirrade intensivt mot stenen medan han försökte hålla ficklampan stilla. Stenen låg där,
orubblig och tyst. Förutom skuggan bakom den fanns där ingenting alls. Trots känslan av att
vara bevakad tvingade han sig att gå med lugna steg upp till huset. Det var länge sedan han
var en barnunge.
När han väl kom in i huset lugnade han genast ner sig. Allting kändes otroligt larvigt och
han var nästan på väg att gå ut igen bara för att bevisa att det inte fanns något farligt i mörkret.
Inbrottstjuvar och våldsmän här ute i urskogen liksom. Det fanns inte ens på kartan. Istället
tog han en folköl till från kylskåpet och satte sig vid köksbordet. Den märkliga kulan låg
fortfarande där han hade lämnat den.
58