Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
inte att de bodde i buskarna i vanliga fall. I Kalle Anka bodde björnar alltid i grottor. Den h<strong>är</strong><br />
björnen, eller kissenallen, var mycket konstig eftersom den smög runt h<strong>är</strong> på gården. Marie<br />
undrade vad den gjorde h<strong>är</strong> över huvud taget.<br />
Det var drygt tjugo meter mellan henne och buskaget d<strong>är</strong> björnen var. Hon funderade på<br />
vad hon skulle göra. Egentligen borde hon gå och säga till mamma, annars kanske hon skulle<br />
bli arg. Marie visste att hon inte fick prata med främmande människor, men djur hade hennes<br />
föräldrar inte sagt något om. Förutom hundar då. Hon borde gå upp till lägenheten. Istället<br />
gick hon långsamt mot buskaget, som om fötterna levde sina egna liv. Hon smög på tå de sista<br />
metrarna n<strong>är</strong> hon n<strong>är</strong>made sig buskaget. Nu kunde hon tydligt se den mörka pälsen mellan<br />
grenarna. Björnen tycktes vara vänd ifrån henne. Det såg ut som den letade efter något på<br />
marken, fast Marie kunde inte se tydligt. Hon undrade om kissenallen hörde henne. Det<br />
verkade inte så.<br />
Hon höll andan och väntade, flera sekunder. Sedan smög hon försiktigt runt buskarna så<br />
att hon skulle kunna se hur den såg ut. Hon hade ju bara sett den på avstånd hittills, aldrig så<br />
h<strong>är</strong> n<strong>är</strong>a. Hon stod nu på sidan av björnen och den hade huvudet nedsänkt mot marken. Marie<br />
kunde tydligt höra hur den nosade på något. Hon sträckte på halsen för att se vad det var, men<br />
hon såg ingenting konstigt. Kanske ett löv eller en hundbajs. <strong>Vad</strong> skulle hon göra nu? Hon<br />
borde kanske berätta för mamma att björnen var h<strong>är</strong>. Ja, det borde hon. Men varför såg den så<br />
konstig ut. Den hade brun-svart päls på axlarna, men sedan var den hårlös på överkroppen.<br />
Hon kunde se de seniga musklerna höja och sänka sig n<strong>är</strong> den andades.<br />
”Hej, vad heter du?” frågade hon och förde genast upp händerna till munnen. Hon tänkte<br />
ju inte prata med den! Nu skulle mamma bli arg, fast visst fick man väl prata med djur?<br />
”Jag heter Marie”, sa hon, fortfarande med händerna för munnen. Det gick inte hejda<br />
orden. ”<strong>Vad</strong> gör du h<strong>är</strong>? Ska inte du bo i skogen?”<br />
Björnen vände långsamt på huvudet. Ögonen var enorma, som två stora tefat som lugnt<br />
stirrade på henne. Det runda stora ansiktet liknade en katts, men Marie kunde inte se några<br />
morrhår. Den hade konstiga runda öron också och en stor platt näsa. På kinderna och på hakan<br />
växte små buskar av svart päls. Det var det konstigaste djur Marie någonsin hade sett.<br />
”Är du en kissenalle?”<br />
Varelsen svarade inte. Istället tycktes den fundera på vad den skulle ta sig till med flickan.<br />
Marie tvekade, det var något som inte kändes rätt. Om hon sprang hem nu kanske hon inte<br />
skulle behöva berätta det h<strong>är</strong> för mamma. Ett par långa sekunder förflöt. Marie visste inte vad<br />
hon skulle göra. Hon ville sträcka ut handen och känna på kissenallen, men hon vågade inte<br />
riktigt. Hon ville inte göra den arg. Kissenallen gav plötsligt ifrån sig ett lågt mullrande läte<br />
83
Change language