Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
med. Han bestämde sig med ens för att gå en morgonpromenad. Sofia skulle säkert sova en<br />
stund till och om Marie vaknade före sin mamma skulle hon säkert väcka henne.<br />
Han smög sig ur sängen, rafsade ihop sina kläder som han slängt i en hög på golvet och<br />
tassade sedan försiktigt ner till köket. Han klädde på sig och tittade ut genom köksfönstret.<br />
Gräset utanför skimrade av dagg i det bleka morgonljuset. Det måste vara tidigare än han först<br />
trott. Han sneglade på klockan som de satt upp på väggen dagen innan, tio över sju. Jäklar, så<br />
h<strong>är</strong> pigg hade han inte varit på… flera år.<br />
Han nästan slet på sig fleecetröjan och slank sedan tyst ut genom ytterdörren för att inte<br />
väcka de andra. Det var kyligt och friskt i luften, men solen v<strong>är</strong>mde snabbt upp marken. Han<br />
började gå samma väg som han gått dagen innan. Väl inne på den mindre vägen ökade han<br />
tempot något. Han hade ingen lust att jogga nu, dessutom var han fel klädd, men det kändes<br />
bra att röra på sig. Han var snart framme vid den uppkörda skogsvägen som ledde upp till<br />
höger i skogen. D<strong>är</strong> stannade han och tvekade, men vek sedan in på vägen. Han tänkte se om<br />
han kunde hitta en stig över kalhygget längre upp. Det kanske kunde bli en bra motionsslinga<br />
senare. Och om inte så var det bra träning eftersom sly och grenar låg på marken och gjorde<br />
det till en naturlig hinderbana.<br />
Han hade redan glömt hur dålig vägen var och fick ideligen hoppa mellan de djupa<br />
vattenfyllda dikena. Han kämpade sig uppför den branta vägen som slingrade sig uppåt i<br />
skogen. Det började bli jobbigt och han höjde blicken och fäste den på en punkt framför sig<br />
d<strong>är</strong> marken planade ut. Bara han tog sig dit upp kunde han pusta ut lite. Han ångrade plötsligt<br />
att han inte ätit någon frukost. N<strong>är</strong> han väl kom uppför backen drog han ett djupt andetag. Han<br />
svepte med blicken över vägen. Båda hjulspåren var djupa och vattenfyllda, han skulle behöva<br />
balansera på remsan i mitten av vägen eller hoppa över till skogskanten. Men med nästan<br />
barnslig förtjusning så tyckte han om utmaningen. Det var då han såg indianen. Ansiktet<br />
stelnade i en mask av förvåning och vantro. Mitt i det vänstra vattenfyllda hjulspåret satt en<br />
liten indian i en kanot. Indianen hade ryggen vänd mot honom och tycktes spana upp mot<br />
kalhygget. Mikael trodde inte sina ögon, men han kunde tydligt se indianen. Kanoten, som<br />
inte kunde vara längre än tjugo trettio centimeter var grovt tillhuggen och såg en aning<br />
klumpig ut. Indianen kunde inte vara mer än tjugo centimeter hög och han hade en stor<br />
fjäderskrud på huvudet med svarta, vita och grå fjädrar som såg oproportionerligt stora ut.<br />
Mikael stod d<strong>är</strong>, blick stilla och höll andan i vad som kändes som en evighet. Egentligen<br />
förflöt bara ett par sekunder. Indianen vände plötsligt på huvudet och deras ögon möttes. Det<br />
lilla ansiktet var trubbigt och kantigt och ögonen doldes delvis av stora buskiga ögonbryn.<br />
61
Change language