Avaa tiedosto - Doria

MUSIKPEDAGOGIK OCH -DIDAKTIK
Den tredje undervisningsmetoden representeras av Jaques-Dalcroze som betonar
vikten av att barnet utvecklar sin förmåga att uttrycka vad det hört med stöd av
säkra, aktiva och målmedvetna rörelser. Enligt denna metod är detta kunnande
förutsättningen för att senare kunna förflytta sig till andra musikaliska uttrycksmedel
som t.ex. sjungande och spelande. Den här kreativa förmågan stöds genom
fortlöpande uppmuntran att röra sig i takt med musiken. Förekommande
improviserande ackompanjemang följer antingen rörelsen eller så följer rörelsen
ackompanjemanget. Kroppen med betoning på hörseln är det första instrumentet
i musikaktiviteterna. Senare kommer röst, rytminstrument och piano med i bilden
och de musiksliska uttrycken sker helt genom improvisation (Viitaila-
Pulkkinen, 2001).
Suzuki (1977) står för den fjärde undervisningsmetoden. Han anser att barn
utvecklas musikaliskt endast genom idogt övande och genom att lyssna aktivt.
Betydelsen av återkommande upprepning är avgörande. Undervisningen ska
starta i ett så tidigt skede i livet som möjligt och barnet ska lära sig musikstyckena
utantill. Barnets föräldrar ska fungera som stödlärare och de ska delta i
den gemensamma musikhobbyn. Musiklyssnandet har som bekant en central
funktion. Det aktuella musikstycket som barnet ska lära sig spelas dagligen upp
för barnet. På lektionerna spelar barnen i grupp för att deras förmåga att spela
tillsammans ska utvecklas.
De ovannämnda fyra pionjärernas teorier om hur pedagoger ska undervisa barn i
musik skiljer sig från varandra. Denna studie grundar sig därför i stora drag på
tanken att musikstunderna ska bygga på det innehåll som dessa musikpedagoger
lyfter fram var för sig och tillsammans. Musikstundernas byggstenar baserar sig
på dessa musikpedagogers idéer: sjungande, spelande, rörelse och aktivt lyssnande.
Genom att variera innehållet under musikstunderna, utgående från dessa
byggstenar, ges barnen möjlighet att ta till sig och utveckla sin musikalitet på ett
mångsidigt sätt.
Comprehensive Musicianship, som riktar sig till barn, betonar att all slags musik
kan läras ut med hjälp av elementen frekvens (tonhöjd), varaktighet (tonlängd,
rytm), intensitet (styrka, ljudnivå) och klang. Pedagoger som planerar musikstunder
för barn ska utgående från detta rikta barns uppmärksamhet mot t.ex.
höga och låga tonhöjder, korta och långa tidsvärden, starka och svaga ljudstyrkor
och mot kvaliteten av instrumentala och vokala ljud (Campbell & Scott-Kassner,
1995). Dessa hänger nära ihop med de sex element som är kända som musikens
grundelement, nämligen klangfärg, dynamik, tonhöjd, harmoni, rytm, puls och
tempo samt musikens form (Campbell & Scott-Kassner, 1995).
Lindqvist (1989) nämner att barns skapande påverkas starkt av det musikaliska
klimat som existerar i daghemmet. Om de vuxna sjunger eller spelar så börjar
också barnen sjunga. Undersökningar från daghem ger, enligt Lindqvist, en
varierande bild av förekomsten av sång, musik och rörelse. I många daghem
förekommer det mera sällan att den vuxna tar initiativ till sång och rörelselekar.
98