Avaa tiedosto - Doria

MUSIKPEDAGOGIK OCH -DIDAKTIK
ceras med framgång av de stora genierna eller alternativt att de flesta människor
kan producera musik. Det är således på detta sätt som barnets musikaliska
erfarenheter blir en del av dess socialisation.
Begreppet socialisation har inom musiken två olika betydelser. Musiken kan dels
i sig själv vara objektet, dels utgöra ett medel för annan socialisation. För att
beskriva den dubbla betydelsen tar Ruud (1983) upp en diskussion om begreppet
socialisation till eller genom musik. Med socialisation till musik avses, enligt
Sundin (2001), den process genom vilken barnet så småningom genom sina
erfarenheter tillägnar sig omgivningens musikaliska traditioner och värderingar.
Barnen lär sig bl.a. betydelsen av konsonans (välljudande samklang) och dissonans
(icke välljudande samklang), vad som är rena, små och stora intervall, vad
som är vackert och fult. Barnet lär sig också så småningom när, var och hur de
bör använda musik och vilka uppgifter musiken har i vardagslivet. Olika intressenter
kämpar om hur denna process ska utformas. Det handlar om rivaliserande
värderingar från finkultur, masskultur, och musik från tredje världen som
förmedlas genom familj, vänner, massmedier och också genom officiella pedagogiska
institutioner. Ibland kan barn också uppfatta att vuxna tar avstånd från
en viss sorts musik. Detta kallar Sundin (2001) negativ socialisation. När vuxna
berättar om sina egna musikupplevelser beskriver de oftast någon dramatisk och
avgörande händelse, som med största sannolikhet tilldragit sig i skolmiljö.
Musik är också ett medel för allmän socialisation och uttrycks då som socialisation
genom musik. Ett exempel på detta är den afrikanska musiken. I Afrika
används sång, musik och dans för att lära ut lagar, historia och önskvärda förhållningssätt.
Många barnvistexter i den västerländska kulturen har på samma
sätt en normbildande effekt. Språk och sångrytmer, rim och ramsor och andra
musikaliska element kan utveckla språket och begreppsbildningen hos barn. En
del pedagoger poängterar att läroämnet musik ger unika möjligheter att träna
samarbetsförmåga, trygghet, förtroende och gruppmedvetenhet (Sundin, 2001).
Då det gäller den didaktiska funktionen hos musik som medel lyfter Sandberg
(1996) fram en kombination av grundbegreppen "personlig och social utveckling"
och "bestående värden och ideal". Pedagogerna strävar ofta i skolsammanhang
efter att skapa en sådan kontext i undervisningen som sätter elevernas
allmänna utveckling i främsta rummet, menar han. Undervisningen utgår då från
en nyttoaspekt som ska tjäna kunskapsutvecklingen i stort. Främst används
kollektiva och samhörighetsskapande arbetsformer. Den huvudsakliga uppfattningen
är att musiken inte ska ses som ett mål i sig, utan tjäna vidare syften som
sammanhänger med elevernas personlighetsutveckling och den sociala gemenskapen
och arbetsmiljön i skolan, samt att musiken allmänt ska stimulera
kunskapsutvecklingen. Musiken kan också, enligt Sandberg, ha en allmänt
stimulerande funktion som är glädjealstrande och gemenskapsfrämjande. Den
kan också stärka självdisciplinen med koncentration, lugn och harmoni som
resultat. Dessutom kan musiken ha etiska funktioner och innehålla moraliska
värden och ideal. Sandberg hävdar vidare att de pedagoger som lägger tonvikten
78