Avaa tiedosto - Doria

DISKUSSION
tonomfång omfattande två till fem toner och en enkel rytm vilket gör det lättare
för barnen att lära sig sångerna.
I Sundins undersökning (1978) framgår det att många barn i förskoleåldern har
ett stort röstomfång, dvs. mer än åtta tonsteg. Trots att över hälften av barnen har
ett stort maximalt omfång så är det också många barn i varje grupp som har ett
litet röstomfång. Därför rekommenderar också Sundin att barn i daghemsåldern
ska få sjunga sånger som rör sig mellan c 1 och g 1 . Han motiverar detta med att
det är ett område som de allra flesta barn klarar av. Mills (1991) anser å sin sida
att barns förmåga att sjunga beror på vad de sjunger. Hon anser att omfånget kan
utvidgas genom övning. Clealls (1970) resultat avviker från de tidigare nämnda
forskarnas resultat. Hans undersökning visar att småbarn har ett lågt röstläge
men att barnens tonomfång är stort. Sundins och Clealls resultat kan tolkas så att
om pedagogerna endast har som ambition att största delen av barnen i barngruppen
ska kunna sjunga sångerna, kan sångernas omfång vara en oktav eller
strax under det. I föreliggande undersökning är barnvisorna med ett omfång på
sex toner 24 till antalet, medan barnvisor med sju tonsteg är 17. Sammanlagt blir
antalet sånger med ett melodiomfång under en oktav således 50 till antalet och
utgör en dryg tredjedel av samtliga analyserade sånger. Dessa sångers tonomfång
blir utgående från resonemanget ovan allt för krävande för många barn i
barngruppen.
Jillefors och Schein (1999) jämför barns fysiologiska röstomfång med de röstlägen
som pedagogerna väljer för sångerna vid musiksamlingarna. De fastslår att
pedagogerna börjar sjunga på toner i närheten av sitt eget tonläge, eftersom detta
känns bekvämt och naturligt för dem. Dessa forskares resultat ger vid handen att
pedagogerna väljer att sjunga barnvisorna i ett tonläge som är för lågt för barnen.
Barnen kan inte sjunga dessa låga toner på grund av sitt begränsade röstomfång
nedåt i frekvens. Barnen är tvungna att välja ett individuellt läge att sjunga i.
Detta resulterar i sin tur i att ingen unisonsång uppkommer, utan barnen och
pedagogerna sjunger tillsammans i flera olika tonarter. Jillefors och Scheins
(1999) slutsats är att pedagogerna bör anpassa sångernas tonläge till barnens
tonläge. Sæter (2006) rekommenderar i sin tur att pedagogerna använder sig av
ett instrument, t.ex. en xylofon, att spela melodin på i för barnen lämplig tonhöjd.
I föreliggande studie analyseras inte i vilket tonläge pedagogerna väljer att
sjunga sångerna utan här görs endast en analys av barnvisornas melodiomfång
och tonsprång i melodin. Pedagogernas val av tonläge har dock en otvivelaktig
betydelse för barns möjlighet att kunna sjunga med pedagogen i samma tonläge.
Den tidigare musikforskningen, bl.a. Wood (1976), Hammershøj (1997), Sundin
(1978) och Mills (1991), anser att barn i daghemsåldern inte klarar av att sjunga
sånger som har ett melodiomfång på mer än en oktav. Trots detta ger analysen
av de 133 sångerna som barnen på daghemmets småbarnsavdelningar sjunger
resultatet att nästan en tredjedel eller 37 av de 133 sångerna som sjungs har ett
tonomfång över en oktav. Sundin (1978) poängterar att då barn tvingas spänna
sin röstapparat för att tonläget är för högt eller tonomfånget är för stort för dem
259