Avaa tiedosto - Doria

MUSIKPEDAGOGIK OCH -DIDAKTIK
vid elevernas personliga och sociala utveckling, lockar fram glädjen i det
gemensamma musicerandet och får eleverna att känna sig så fria att de vågar
sjunga och spela inför varandra.
En undersökning som genomfördes i Oslo av Bjørkvold (1994) visar att
daghemsbarn som upplever en nära och stark kontakt med sjungande vuxna,
inhämtar vad man kan kalla en påskyndad musikalisk socialisering. Överföringen
från vuxna till barn är så stark då det gäller repertoar, sångsätt och
sångsocialt sammanhang (sång begränsad till fasta samlingsstunder) att barnen i
de aktuella daghemmen i högre grad än normalt börjar sjunga som vuxna. De
sjunger mindre improviserat och med högre grad av "korrekt" vuxen återgivning
av sångens originaltext och melodi. Typisk barnkulturell sångutveckling är
emellertid mest påtaglig där vuxeninflytandet är minst. Men det ska tilläggas att
det norska materialet inte visar några större skillnader mellan "sångbegåvade"
barn och s.k. tysta barn. Alla sjunger mer eller mindre aktivt med, men inget av
barnen kan fler och svårare färdigsånger än de barn som dagligen får tillfälle att
lyssna till ett stort utbud av sånger med tiotals verser och med krävande tonalitet.
Detta sakförhållande gäller alla daghem oavsett daghemstradition. För alla barn
sker dock inte socialisationen på samma villkor, menar Sundin (1988). Flickor
och pojkar växer inte upp i samma omgivning, utan fostringsmönstren och
förväntningarna på barnen är från början olika. Musik i förskolor och skolor har
fått en feminin prägel och många undersökningar visar att ämnet föredras av
flickor, särskilt om sång dominerar (Sundin, 1988).
Den musikaliska miljön och den socialisation som sker där har också stor betydelse
för barns utvecklande av musikaliska preferenser. Le Blanc (1987) presenterar
en teori om utvecklingen av musikaliska preferenser där han lyfter fram tre
ofta förekommande hypoteser. För det första nämner han musikskolningen. En
upprepad kontakt med ett visst slag av musik (endera ett speciellt musikstycke
eller en speciell musikstil) ökar smaken för just den musiken och det här leder
till tesen "vad du hör är vad du tycker om". Den andra hypotesen är att musikpreferenserna
påverkas av personer som identifieras som modeller att efterliknas,
det vill säga att barnen tenderar att forma sina musikaliska preferenser
genom att använda viktiga personer i sina liv som förebilder. Auktoritetsgestalter
som vuxna och andra fostrare, lärare och äldre kamrater kan fungera som modeller
för barnet. Den här synvinkeln på förståelsen för utvecklandet av musikalisk
preferens kan kallas "du tycker om vad andra viktiga personer tycker om". Den
tredje hypotesen är att musiken i sig själv har inneboende preferenspåverkande
faktorer då det gäller en speciell stil: "populärmusik föredras före konstmusik",
tempo: "snabbare är bättre" och uttrycksmedel: "musikinstrument föredras en
aning före rösten".
Musik används således ofta som verktyg för social växelverkan, och den musikaliska
miljön formar barns musikaliska preferenser. Det visar sig också att
social samverkan blir livligare under förhållanden med bakgrundsmusik, såsom
konst- och sinnesstämningsmusik, än då buller, oväsen, föräldrarnas högläsning
79