Avaa tiedosto - Doria

METODOLOGISKA UTGÅNGSPUNKTER
neutiker som placerar sig inom denna inriktning av hermeneutiken är Gadamer
och Ricoeur (From & Holmgren, 2000).
Larsson (2005) anser att kvalitativa ansatser ofta relateras till den hermeneutiska
traditionen utgående från en humanistisk diskurs. Åsberg (2000) förklarar i sin
tur att hermeneutiken som kunskapsteoretisk ansats grundar sig på existentialismen
som filosofisk hållning. Existentialismen betonar att det viktiga inte är
den objektiva kunskapen, utan det subjektiva förhållningssättet till kunskapen.
Det som kännetecknar människans ”vara”, som levd existens är att människan å
ena sidan har möjlighet till val, å andra sidan är människan alltid insatt i en
situation. Hennes uppgift blir således att existera i världen tillsammans med
andra. Ur detta varande uppstår ett behov av att förstå som förstående och tolkande
varelse. Om människan ska förstå vad det innebär att vara en mänsklig
varelse, måste hon försöka förstå själva förståendet som sådant. Som ”ett vara i
världen” befinner människan sig i en ”förståelsesituation”, som hon kan utlägga,
korrigera och bringa fram sanning ur, menar Åsberg (2000).
Gadamers tankar ligger till grund för den moderna hermeneutiken och han anses
som en av vår tids mest inflytelserika tänkare (Gustavsson, 2004). Gadamer
(1997) anser att det är dialogen som är den mänskliga förståelsens kärnfenomen.
Obegriplighet ser han som en utmaning för tolkaren, som alltid strävar efter
begriplighet och förståelse. Gadamer lyfter också fram hermeneutikens tre uppgifter.
Dessa är subtilitas intelligendi (att förstå), subtilitas explicandi (att förklara)
och subtilitas applicandi (att tillämpa och använda). Hans tes är att ”hermeneutiken
ska fullgöra en tillämpning, som också tjänar till att göra mening
gällande, eftersom tillämpningen överbryggar det tidsavstånd, som skiljer tolkaren
från texten och övervinner det främlingsskap, som texten vederfarits"
(Gadamer, 1997, s. 19).
Gadamer (1997) intresserar sig också för konstbegreppet eftersom konsten visar
på förståelsens och erfarenhetens struktur. Konst kan aldrig tömmas på mening,
utan den utmärks i stället av att aldrig vara helt förstådd. Det uppehållande
dröjandet är därför den adekvata attityden inför konsten och generellt inför mötet
med det främmande och med traditionen, menar han. Dröjandet är det som
egentligen utmärker konsterfarenheten. Detta innebär inte att man spiller tid,
utan det är snarare ett intensivt, växande samtal som inte är begränsat, utan som
varar tills det tar slut. Gadamer anser vidare att varseblivningen aldrig kan isoleras
som ren upplevelse, utan alltid innefattar betydelse. Då estetiken baseras på
upplevelsen leder detta konsekvent till att konstalstret uppfattas som en ögonblicklig,
kort händelse. Detta kallar han hermeneutisk nihilism som innebär att
tillvaron saknar ett objektivt syfte, värde och eller mening. Konstupplevelser
borde uppfattas som erfarenhet, som ett möte med en oavslutad kontinuitet och
delaktighet i ett skeende. Det estetiska objektet är inget föremål, utan en process
av förvandling och förmedling, där framförandet liksom tillägnelsen ingår som
nödvändiga beståndsdelar. Denna process är samtidig och tidlöst upprepande.
Gadamer vill utgående från detta integrera estetiken i en universell hermeneutik.
106