Avaa tiedosto - Doria

DISKUSSION
att undvika att barnen anstränger sina röster i ett röstläge som är ofördelaktigt för
dem. Det kan dock vara svårt för en pedagog att avgöra och ta hänsyn till varje
enskilt barns musikaliska tonomfång. Ett lättare sätt kan vara att ta fasta på
forskningsresultatet och utgå från att de allra flesta barn i småbarnsåldern klarar
av att sjunga sånger med ett tonomfång på fem toner då tonerna som sjungs ligger
i ett tonläge mellan c 1 och g 1 . Pedagoger som arbetar med små barn bör alltså
ta i beaktande barnvisornas tonomfång för att barnrösterna inte ska ta skada, för
att musikintresset inte ska minska och för att barnens gehörsträning inte ska
äventyras, anser Sundin (1978), Björkstrand (2002) och McAllister och
Södersten (2007). Pedagogerna bör bli medvetna om detta så att de kan erbjuda
barnen varierande musikstunder där barnen uppmuntras att sjunga med i de
sånger som har ett tonomfång som hela gruppen klarar av. Barnen bör också få
lyssna till sina kamraters sång och spel och till pedagogernas sång samt också till
färdigt bandad musik och sång. Vissa melodier kan spelas på enkla melodi- och
rytminstrument både av pedagoger och av barn.
Sammanfattningsvis kan framhållas att det redan i Dagvårdens verksamhetsplan
för barn under tre år (1986) nämns att de vuxna bör fästa uppmärksamhet vid
barnens röstläge och röstomfång då de väljer sånger att sjunga tillsammans med
barn. Planen rekommenderar pedagogerna att välja några få sånger som de
sjunger om och om igen. Grunderna för planen för småbarnsfostran (2005) lyfter
också fram att barn vill dröja kvar vid och upprepa det som de redan lärt sig.
Sånger som är lämpliga för barn i småbarnsåldern är, enligt dagvårdens
verksamhetsplan, korta och enkla sånger med en melodi som rör sig inom några
få tonsteg. Den kritiska aspekten för att barn ska kunna lära sig att återge barnvisornas
melodier är enligt olika styrdokument och tidigare nämnda forskare det
att tonomfånget är tillräckligt begränsat. De pedagoger som deltar i föreliggande
studie tycks inte lägga någon större vikt vid barnvisornas melodiomfång då de
väljer ut en repertoar för barnen. De flesta forskare (Gardner, 1996;
Hammershøj, 1997; Wood, 1976; Sundin, 1979; Jillefors & Schein, 1999;
McAllister & Södersten, 2007) är dock eniga om att barn har ett snävt röstomfång
och rekommenderar att barn i ett- till fyraårsåldern ska ges möjlighet att
sjunga sånger med ett maximalt melodiomfång på fem tonsteg. Några få forskare
(bl.a. Cleall, 1970) anser att barnen har en röstkapacitet som gör att de klarar av
att sjunga sånger med ett melodiomfång på upp till en oktav. Föreliggande resultat
visar att närmare två tredjedelar av den repertoar pedagogerna valt att barnen
ska sjunga med i har ett melodiomfång på en oktav eller mer. Detta omfång visar
sig, utgående från forskarnas resultat, vara för krävande för barnrösterna att klara
av. Som tidigare nämnts resulterar detta i att barnen inte kan följa barnvisornas
melodikontur utan blir tvungna att sjunga med ett snävare melodiomfång så att
det passar deras eget. Detta har en negativ inverkan på barns gehörsträning. För
svåra sånger kan också leda till att musikintresset minskar och barnens röster
skadas.
261