Avaa tiedosto - Doria

INLEDNING
format uppfattningen om vilken musik som anses vara god musik. Detta har
resulterat i att det har uppstått en värdehierarki i den klassiska musikens värld,
då tonsättarnas värde fixeras i en absolut hierarki. Viss sorts musik ges högre
estetiskt värde på grund av att det förekommer en mer utvecklad behandling av
kontrapunkt (verktyg för att fläta ihop olika självständiga stämmor), instrumentering
och formhantering eller att den på något sätt har utvecklat traditionen
(Numminen, 2005; Saar, 1999).
Bland lärare och studerande samt i samhället överlag har det rått en uppfattning
om att det i musikundervisningen och i konstämnena är och ska vara en betoning
på det absolut estetiska perspektivet (Westerlund, 1998; Numminen, 2005;
Sundin, 2001). Denna syn har starkt institutionaliserats eftersom den absolut
estetiska synen på musik, musikalitet och musikfostran under en lång tid dominerat
i musikundervisningssammanhang i Finland och i andra delar av världen
(Numminen, 2005). Ett exempel på detta är att barn som söker in till musikläroinrättningar
fortfarande i dag gehörstestas utifrån sin sångförmåga. De barn som
inte klarar av att sjunga rent ges inte möjlighet att studera musik. Då betoningen
ligger på en absolut syn på musikalitet är risken också den att duktiga musiker
väljs till musiklärare, utan att det tas hänsyn till deras undervisningsförmåga.
1.1.2 Praxial syn på musik
Den absolut estetiska synen på musik och musikundervisning har utmanats av
den praxiala synen. Ordet praxial kommer från grekiskan och har betydelsen
”meningsfull handling” (Elliot, 1995). Regelski (1998) utgår från den praxiala
synen på musik och han har utvecklat en praxial (synonymt med begreppet
praxiell) teori gällande musikundervisning. Den går ut på att ta fasta på själva
nyttan av musicerandet. Alla människor har olika skäl att musicera och dessa
skäl ska alla anses vara goda nog, anser han. Den praxiala synen grundar sig på
den pragmatiska filosofin som uppstod i slutet av 1800-talet i Amerika. En av
den pragmatiska rörelsens grundare, John Dewey, anser att filosoferna har
underskattat de praktiska färdigheternas betydelse då det gäller lärande. Han ser
att kunskapens betydelse är avhängig av om den kan vara vägledande för praktiskt
handlande. Förenklat kan pragmatismen sammanfattas med att de filosofiska
frågorna: ”Vad är sant? och ”Vad har ett värde” ska tillämpas i handling
för att kunna lösas. (Svedberg & Zaar, 1995; Numminen, 2005). Detta resulterar,
enligt Dewey (1997) i uttrycket ”Vad är sant är det som har nytta”.
Dewey (1997) använder sig först av termen instrumentalism och senare pragmatism
eller experimentalism. Instrumentalism får här betydelsen att tänkandet är
instrumentet för handlandet, vilket innebär att våra föreställningar och begrepp
betraktas som instrument. I den praktiska tillämpningen ska undervisningen
byggas upp genom att eleven använder ting och begrepp för att göra världen
synlig. Utifrån denna syn härrör sig också uttrycket ”learning by doing”. Detta
kan ses som en aktivitetspedagogik där teori, praktik, reflektion och handling hör
7