Avaa tiedosto - Doria

DISKUSSION
stycke. Också Suzuki (1977) poängterar lyssnandets roll för att utveckla barnens
musikalitet och personligheter. Le Blanc (1987) lyfter i sin tur fram musiklyssnandets
betydelse för hur människors preferenser för olika sorters musik
utvecklas.
Le Blanc (1987) hävdar att upprepad kontakt med ett visst slag av musik ökar
smaken för just den musiken. Då barnen i föreliggande undersökning aldrig får
lyssna till något annat än sin egen sång, kan de utgående från denna hypotes
kanske inte lära sig tycka om olika musikstilar. Som alternativ till detta lär de sig
kanske enbart tycka om den musik de möter utanför daghemsmiljön. Den andra
hypotesen Le Blanc lyfter fram är att musikpreferenserna påverkas av personer
som de kan identifiera sig med och som har en viktig roll i deras liv. Pedagogerna
är viktiga personer i barnens liv och då de under de observerade musikstunderna
endast fokuserar återgivning av de barnvisor de själva väljer i repertoaren
kan detta leda till att barnen får en snäv erfarenhet av olika musikstilar.
Enligt den tredje hypotesen har musiken i sig själv en inneboende preferenspåverkande
faktor, då det gäller en speciell stil; "populärmusik föredras före
konstmusik", tempo "snabbare är bättre", och uttrycksmedel "musikinstrument
föredras en aning framför rösten". Det är omöjligt att förhålla sig till detta eftersom
musiklyssnande och musikskapande har en så undanskymd plats under
musikstunderna. Pedagogerna borde i större utsträckning än vad de gör presentera
och låta barnen få erfarenheter av t.ex. konstmusik, folkmusik och främmande
kulturers musik. De borde med andra ord låta barnen uppleva olika slags
musikstilar och inte enbart barnvisor som nu är fallet. Barnen visar exempelvis
stor glädje då de ges möjlighet att spela på olika rytminstrument och denna spelglädje
skulle också kunna integreras med musiklyssnande till varierande musikstilar.
Sånglekar och rörelselekar förekommer ofta under de studerade musikstunderna.
Barnen utför både fin- och grovmotoriska rörelsemönster kombinerade
med sång. Den fria dansen får däremot en mycket undanskymd plats, vilket
är synd eftersom flera forskare lyfter fram att barnen gärna i den här åldern (ett
till tre år) spontant rör sig till musik. En av dessa forskare är Hammershøj (1997)
som menar att rytmen blir allt viktigare för barn från 18 månaders ålder. Barn i
tvåårsåldern visar glädje då de får röra sig till musik vilket säkert hänger samman
med bättre motoriska färdigheter som de utvecklat. Hargreaves (1986) hävdar
i sin tur att barns kroppsliga rörelser ökar under det andra levnadsåret i samband
med musiklyssnande. Barnen kan också visa klara försök att utföra "dansrörelser"
tillsammans med andra personer, med en svag antydan till samordning
mellan musik och rörelse från ca 18 månaders ålder. Barn börjar nu också anpassa
sin egen rytm till musikens. Den här koordinationen hålls kvar under korta
perioder för att så småningom bli längre och längre då barnet blir äldre. Då pedagogerna
inte planerar in kreativ rörelse eller dans ges dessa barn således inte
möjlighet att utveckla sin förmåga att fritt röra sig till musik och småningom
anpassa sin egen rytm till musikens.
256