Avaa tiedosto - Doria

LÄRANDE OCH KUNSKAP
tioner av omvärlden, ger en alldeles för snäv och passiv bild av individens
kunskapstillägnande.
Enligt Piaget är barn självstyrande. De formulerar sina egna frågor och manipulerar
objekt och får därigenom insikter. Det här synsättet illustrerar en induktiv
syn på inlärning, enligt vilken barnet först gör erfarenheter och sedan lär och
utvecklas. Det aktiva utforskande barnet lär sig således på egen hand, utan vuxnas
ingripande och förklarande. Utgående från ett sociokulturellt perspektiv är
detta emellertid knappast rimligt att anta, dvs. att barns egna aktiviteter skulle
leda till att barn kan upptäcka de abstrakta kunskaper om världen som finns
upplagrade i exempelvis vetenskaplig kunskap (Säljö, 2000).
2.2 Den sociala miljöns betydelse för lärande
Enigt den sociokulturella inriktningen hänger barnets utveckling samman med
vilken miljö det växer upp i. Det går nämligen enligt det sociokulturella perspektivet
(t.ex. Vygotskij och Dewey) inte att skilja lärande och utveckling åt, menar
Säljö, (2000). Lärande äger rum genom att individen deltar i ett sammanhang.
Lärandeobjektet är först nytt för den som ska lära sig, men så småningom blir
det mer och mer bekant och den lärande rör sig från periferin mot centrum.
Denna bild av lärandemiljöer beskrivs ofta i sociokulturella sammanhang som en
cirkel. Kognitiva processer kan i detta hänseende inte lösgöras från andra sociala
processer, vilket resulterar i att tänkande och handlande integreras med varandra
och bildar en helhet. Vidare lyfter Säljö (2000) fram att lärande och förändring
är sammanvävda med varandra genom den så kallade utvecklingszonen (se
nedan).
Vygotskij (1978; 1980) poängterar att kunskap alltid har en social och historisk
bakgrund. Av alla erfarenheter barnet får i olika sammanhang skapar det en egen
förståelse, eftersom barnet har sin egen erfarenhetshistoria. Denna erfarenhetshistoria
byggs upp från den allra första dagen i barnets liv eller till och med före
födseln. I interaktionen med andra människor får barnet nya kunskaper och
färdigheter, som läggs till tidigare färdigheter och kunskaper och som sedan
övergår i ny kunskap. Sett ur ett sociokulturellt perspektiv med utgångspunkt i
Vygotskijs (1978; 1980) teorier är inlärning en förutsättning för utveckling, men
utvecklingen sträcker sig bortom inlärningen där utvecklingen är specifik och
kan sammanfattas i strukturer. Strukturer ses här som grupperingar av scheman
(kognitiva mönster) som kan vara besläktade genom likheter och inre sammanhang
vilka vuxit samman. Förändringen i dessa kognitiva strukturer resulterar i
en utveckling mot ständigt högre nivåer i tänkandet. Skapandet av olika strukturer
genom inlärning innebär utveckling. Inlärning går alltså före utveckling och
den skapar vad Vygotskij kallar en potentiell utvecklingszon, en zon som utvecklingen
under vissa omständigheter och villkor kan uppnå. Den potentiella
33