Avaa tiedosto - Doria

INLEDNING
1.1.3 Musikalitet och musikalisk lärandemiljö
Liksom musiken saknar musikaliteten ett enhetligt begrepp, trots att forskning på
området försiggått i mer än hundra år. Enligt Hongisto-Åberg, Lindeberg-
Piironen och Mäkinen (2001), är musikaliteten mångfasetterad. Den kan visa sig
i vardagssituationer, t.ex. då en person inom sig hör bekanta melodier eller känner
igen en tidigare hörd melodi. Dessa förmågor, dvs. att kunna höra melodier i
sitt inre och att känna igen en tidigare hörd melodi utgår från att personen har ett
utvecklat musikaliskt minne. Att känna igen olika instrument i en orkester eller
att känna igen människor på deras röster förutsätter att personen har utvecklat en
förmåga att särskilja klangfärger. Om en person är kapabel att höra om en melodi
går rätt eller fel, eller kan återge en melodi sjungande, nynnande, visslande
eller spelande på ett instrument, har han eller hon ett utvecklat musikaliskt
melodisinne. De personer som klappar eller stampar musikens rytm, eller som
dansar och rör sig i takt med musiken, har i sin tur ett utvecklat rytmsinne.
Musikaliteten bygger således på flera olika faktorer och den utgör en del av
människans andliga och fysiska väsen samt hennes känslo- och erfarenhetsvärld.
De musikaliska kanalerna är öppna och de kan användas från det vi föds, ja, till
och med ännu tidigare, menar Hongisto-Åberg m.fl. (2001).
Det är vanligt att människor har något musikaliskt delområde starkare utvecklat
än andra, anser Hongisto-Åberg m.fl. (2001). En virtuos på slagverk är inte automatiskt
en bra sångare, fastän hans eller hennes rytmiska förmåga är av världsklass.
En konsertviolinist, som spelar de mest invecklade rytmiska mönster på
sitt instrument, kan nödvändigtvis inte dansa i takt med musiken och en kördirigent
kan vara expert på att utveckla en kör, trots att han eller hon inte själv
kan återge tonerna sjungande. Alla kan dock utveckla och stärka sin musikalitet.
Musikpedagogen Suzuki (1977) menar att musikaliteten hos människor kan
jämföras med blommor. Han uttrycker sig så här: ”Alla blommor är vackra. De
är av olika färg och storlek. En del av dem växer snabbare och andra långsammare.”
De allra flesta vuxna människor har en viss uppfattning om sin egen musikalitet.
Minnesbilder från barndomen relaterade till känslor av att ha lyckats eller misslyckats
vid musicerande präglar ofta tänkandet och inställningen. Karma (1986)
menar att det är onödigt att alltid fästa uppmärksamheten vid goda prestationer i
musikutövandet. Alla kan njuta av musik utgående från sina egna förutsättningar.
I många kulturer görs inte heller en indelning i musikaliskt begåvade och
obegåvade personer, eftersom det inte har betydelse då alla ändå deltar i musicerandet.
I Finland finns ett utbrett nätverk av musikläroinrättningar som gör det
möjligt för många att utöva musik. Samtidigt som en del av befolkningen ges
musikundervisning, står andra helt utanför och tror att musiken inte finns till för
dem. Lehtonen (2004) konstaterar att barn redan i ett tidigt skede av livet blir
upplysta av omgivningen om de är musikaliskt begåvade eller inte. Den officiella
musikdebatten betonar skapande frihet, men i verkligheten används stränga
inrutade regler. Fel och brister i framföranden framhävs och hård tävlan råder.
9