Järpvall

138
Pappersarbete
problem som hans resonemang kretsade kring var den påverkan på
arkivens samlingar som en förändring av formaten skulle innebära.
A4 kunde potentiellt inte lagra lika mycket text och uppgiften var
att reda ut hur många hyllmeter samlingarna skulle växa med på
längden på grund av detta, eller med Samzelius ord: utreda ”formatreformens
rent matematiska konsekvenser”. 51 Utgångspunkten
var att mindre skrivyta skulle resultera i tjockare handlingar, och
följaktligen fler hyllmeter i arkivens magasin. Samzelius räknade
alltså på lagringen av tecken i tre dimensioner (i stället för pappersytans
två). Även om A4 var 23 procent mindre än folio var det inte
liktydigt med att mängden text som kunde få plats följde denna
minskning, på grund av de väl tilltagna marginalerna som var norm
för de statliga dokumenten. Samzelius skiljde nämligen på formatyta
(pappersytan) och skrivyta, och enligt hans beräkningar var
lagringskapaciteten för folio 1980 bokstäver (33 rader à 60 bokstäver)
och för A4 1404 (26 rader à 54 bokstäver), vilket innebar
en minskning med 29 procent. Detta skulle innebära att 10 000
hyllmeter foliopapper skulle växa till 14 000 hyllmeter A4-papper,
under premisserna att sidorna var fullt utnyttjade. 52 A4-papperets
kapacitet att lagra information var alltså sämre än folio. För att
kompensera förlusten fördes två metoder fram: en ändring av hur
dokumenten utformades samt användningen av skrivmaskiner med
mindre teckenstorlek.
I ett cirkulär ”utfärdat till nämnderna och styrelserna” 1941 uppmanade
stadsarkivarien i Stockholm Bertil Boëthius till en anpassning
av skrivvanorna till de nya formaten. I och med minskningen
av formatet var det ”av stor vikt att så effektivt som möjligt utnyttja
den disponibla skrivytan”. Sättet att utforma texten med
breda marginaler (40 till 60 millimeter) som var vanligt på folio
hade överförts till det mindre A4-formatet, och stadsarkivarien
51. Samzelius, 4.
52. Ibid., 5.