Järpvall

146
Pappersarbete
koordinater, vertikalt och horisontellt, som resulterade i ett rutnät
inom vilket olika textelement kunde utplaceras. Det som utgjorde
grunden för koordinatsystemet var maskinskriftens stegvisa och
exakta förflyttning, det utrymme som blanksteg eller tecken upptog.
Dessutom indelades pappersytan vertikalt i större segment
efter skrivmaskinens tabulatortangent. Texten var härmed inte
endast kvantifierbar – som diskuterades ovan med Samzelius uträkningar
– utan även med Kittlers ord ”rumsligt bestämd”. Brevhuvudets
adress, avsändare, meddelande, ort och datum kunde nu
få sina specifika positioner på pappersytan – en standardiserad
placering som tänktes rationalisera såväl skrivandet som läsandet.
Detta innebar en förskjutning från ”skrivvanor”, rutiner och normer
för hur dokument skulle utformas, till skrivmaskinens teknik
och maskinskriftens specifika karaktär. Det rutnät som skapades
och som utgjorde förutsättningen för den precisa placeringen av
olika textelement var en produkt av hur skrivmaskinen gjorde
avtryck på pappersytan (en fixerad teckenbredd med jämna intervaller).
Brottet med handskriftsepoken kan därmed sägas vara
definitivt eftersom ett nytt skrivverktyg satts att forma kontorspapperets
skrivyta. Det var inte längre bara en fråga om hur breda
marginalerna skulle få vara utan handlade om en exakt lokalisering
av alla möjliga textelement. Denna lokalisering uttrycktes i ”Systematisk
maskinskrivning” så här: ”löptexten börjar exempelvis
vid läge b0 och rubrikerna vid läge b6 eller b7”. Eller så här: ”[i]
blanketter av brevtyp skiljer man mellan vänsterställd och högerställd
postadress. Vänsteradress skrives utgående från läge b0 och
högeradress från läge b4”. 67
Ytterligare konsekvenser av karteringen av kontorspapperets yta
diskuteras längre fram i kapitel 5, i samband med analysen av den
moderna blanketten och standardiseringen av skrivandet. Avslutningsvis
i detta kapitel uppehåller sig analysen vid den andra
67. ”Systematisk maskinskrivning” (gsk 732405), 1952, 8, 10.