Järpvall

156
Pappersarbete
exemplen handlade till stor del om pappersformaten, vilka alltså
var ett av de blankettproblem som Millqvist åsyftade i sitt föredrag.
De rörde också mer begränsade försök till att ta fram standarder i
väl avgränsade sektorer (som sjukhusen och verkstadsindustrin).
Mot slutet av 1940-talet kom frågan om blanketter att få en mer
centraliserad och allmängiltig karaktär.
Antalet blanketter som användes var mycket stort. 30 000 olika
tryckta blanketter beräknades finnas i cirkulation i statens myndigheter
och verk – och då räknade man inte med dem som producerades
av kontoren själva. 13 Företagskoncernen asea rapporterades
ha 7 000 olika blanketter för sin interna kommunikation och
Statens järnvägar 5 700 i sin organisation. 14 Ytterligare ett uttryck
för blankettmediets centrala roll i kommunikationen är att försäkringsbolaget
Thulebolagens nya kontorsbyggnad från slutet av
1930-talet, hade en planlösning som utformats efter hur papper
skulle kunna distribueras i kontorsrummet. 15 Också kontorsorganisatören
Bertil Nyströmer skrev 1949, i boken Kontorsorganisation,
om parallellen mellan blanketten och kontorsbyggnaden. Den standardiserade
blankettens format styrde måtten på skrivbord och
lagringsutrustning, och kontorshuset, menade Nyströmer, var i sin
tur en multipel av en sådan arbetsplats. Detta ledde Nyströmer till
den lite tillspetsade slutsatsen att man ”bygger huset kring
blanketterna”. 16 I de fackböcker om kontorsarbete som kom ut runt
1950 – där Nyströmers bok är ett exempel – var blanketten ett
självklart inslag och ägnades ett eller flera kapitel. Blankettfrågor
13. 1948 års blankettkommitté, Blankettrationalisering: Betänkande med förslag
till åtgärder för rationalisering av statsförvaltningens blankettväsende: Del 1.
Organisatoriska åtgärder, 1950, 9–10.
14. Ibid., 10; ”Vad som kan vinnas på standardisering av blanketter”,
Nordisk boktryckarekonst, nr 12, 1947, 418.
15. Gustaf Clason, ”Thulehuset: Thulebolagens nya kontorsbyggnad i
Stockholm”, Byggmästaren, nr 26, 1940, 363.
16. Nyströmer, Kontorsorganisation, 144–145.