Järpvall

222
Pappersarbete
utgick från en annan indelning än den som sedermera blev standard,
uttrycktes placeringen alltså bara i en dimension, i sidled.
Standardiseringen av breddmodulen och skrivmaskinens tämligen
exakta radsteg innebar alltså att det var möjligt att göra utformningen
av blanketter enhetlig, genom att sätta upp regler för
att vissa uppgifter alltid skulle finnas på vissa platser. Nyberg
ut vecklar tanken om vad den spatiala bestämningen av pappersytan
skulle göra. Det han i citatet kallar för ”stommen” innebar den
grafiska utformning han föreslagit för blanketter, en dokumentstomme
vilken
möjliggör en systematisk rumslig fördelning av textbeståndsdelarna
genom att anvisa ett antal lämpliga lägen på papperet. Man kan tack
vare beteckningarna för dessa lägen ge och få bestämt besked, var
en viss textdel önskas placerad. Men vad som över huvud taget skall
stå på dokumentet, det tar stommen som sådan ingen ställning till.
Den är neutral. 60
När Nyberg skriver om textdelar och rumslig fördelning behandlar
han informationen som modulära enheter. Även om han menar att
stommen kan betraktas som neutral innebär förslaget att i den
rumsliga fördelningen får textelementen betydelse bara genom sin
position. (Det samma gäller siffran längst upp till vänster på den
sida du nu läser, som genom sin placering identifieras som ett sidnummer,
och inte som exempelvis ett fotnotstecken eller som en
del av resonemanget.) Genom denna standardisering av olika textuppgifters
plats på blankettytan formeras, med Cornelia Vismanns
begrepp, en ny skrift- och läsekonomi. Parallellen mellan de register
som utvecklades på Sicilien under 1200-talet, som Vismann
skriver om i detta sammanhang, och blankettmediet i Sverige i
mitten av 1900- talet, ligger i att meddelandet inte bara fanns i
texten utan också i den grafiska utformningen. Informationen i
60. Gunne Nyberg, ”Ändra dokumenten!”, Kontorsvärlden, nr 9, 1951, 274.