Järpvall

5. Maskinsinne och blankettsinne 209
begreppen blankettsinne och maskinsinne. ”För att nu var och en,
som sysslar med skrivarbete i någon form, så småningom ska få
blankettsinne, gäller det att först skaffa sig maskinsinne, d v s börja
med att lära sig maskinskrivningsteknik.” 29 Som en av de mer
filosofiskt lagda kontorsorganisatörerna menade han – i en sorts
nietzscheansk anda fast applicerat på kontorsarbetets informationsskrivande
och utan en existentiell överbyggnad – att tänkandet och
skrivverktygen var sammankopplade. 30 I artikeln ”Pennans makt
över maskinskrivaren” argumenterade han för att det var dags att
göra upp med det vanetänkande och de konventioner som präglade
kontorens blanketter och dokument. Hur texten ställdes upp
på papperet, hur nytt stycke markerades och hur utsmyckningar tog
sig uttryck hade bara överförts från handskrift till maskinskrift utan
att anpassas efter det nya verktyget. För att kunna göra enhetliga
och överskådliga dokument behövde, som Nyberg uttryckte det,
pennans makt över maskinskrivaren brytas. Det som skulle styra
blankettens form var skrivmaskinens sätt att navigera över pappersytan
– närmare bestämt marginalstoppen, radmataren och tabulatortangenten.
Rätt inställd, och med korrekt utformad blankett,
behövde maskinskriverskan bara följa maskinens kommandon –
pling! vid radbyte – och därmed överlämna utformningen till
29. Gunne Nyberg, ”Skrivmaskinens makt över blanketten”, Kontorsvärlden,
nr 9, 1948, 302. Även Tångeberg använde begreppen blankettsinne och
maskinsinne. I ett sammanhang ansåg han att Sverige inte var blankettsinnat
eftersom kryssrutan som blanketteknik för att välja i flervalssituationer
inte slagit igenom. Håkan Tångeberg, ”Sätt kryss [x] i rutan”, Kontorsvärlden,
nr 7–8, 1948, 254.
30. För en analys av Friedrich Nietzsches förhållningssätt till skrivmaskinen
se Kittler, Gramophone, film, typewriter, kapitlet ”Typewriter”, och Martin
Stingelin, ”Comments on a ball: Nietzsche’s play on the typewriter”,
Materialities of communication, red. Hans Ulrich Gumbrecht & Karl Ludwig
Pfeifferi (Stanford: Stanford University Press, 1994).