Järpvall

4. Blankettproblem omkring 1950 177
källmaterialet är oftast inriktad på större och mer komplexa organisationer,
det vill säga verksamheter med resurser att kunna hålla
sig med en avdelning för blanketthantering och med avlönade
tjänstemän, något företag i direktör Grens storlek inte hade.
Konstruktion, lagerhållning och beställning av blanketter skulle
alltså göras av blankettmannen. Den enhet som han arbetade vid
kallades för blankettstället, eller blankettavdelningen, blankettbyrån
eller blankettdetaljen. Återigen går det inte av källmaterialet
att utläsa hur vanlig denna typ av enhet på företagen var eller vilken
storlek på företaget som krävdes för att det skulle vara möjligt att
ha en enskild enhet för blanketter. Blankettmannen och blankettstället
är dock en del av samma rörelse mot centralisering av hanteringen
av blankettmediet. I Esselte blanketthandbok föreslogs att en
central enhet skulle ha ansvar för blankettfrågorna, inte enskilda
avdelningar eftersom de ”använder sina egna mer eller mindre väl
genomtänkta normer vid blankettkonstruktionen utan att utreda,
hur arbetet inom företagets övriga delar kommer att påverkas”. 78
Centraliseringen av blanketthanteringen innebar att den pappersbaserade
kommunikationen skulle vara något som krävde specialistkunskap,
som man menade inte kunde finnas hos den enskilde
avdelningschefen.
Yates argument är att utbyggnaden av den pappersbaserade
kommu nikationen handlade om att frigöra sig från beroendet av
enskilda personer i organisationen. Genom en noggrant forma liserad
och dokumenterad kommunikation kunde vad hon kallar ett
organisatoriskt minne upprätthållas. 79 Framhållandet av blankettmannen
och blankettstället i handböckerna kan ses som en diametralt
motsatt rörelse till detta, men bevekelsegrunderna var
dock liknande. Att knyta en viss kunskap till en specifik person gjordes
med syftet att förhindra ett låtgåsystem och undvika enskilda
78. ”Blankettens ekonomi”, Esselte blanketthandbok, 2.
79. Yates, 15.