Järpvall

72 Pappersarbete
skrev att ”1:√2 blivit ett mystiskt tal, vari man trott sig finna det
simsalabim, som skulle trolla bort alla svårigheter, och vilket tal för
okritiskt folk givit formaten ett sken av vetenskaplighet”. 26 Törnebohm
å sin sida hävdade att Malmros motstånd var orsaken till att
formatfrågan inte fått en lösning och att ”[s]tandardiseringsmännen
ha till skillnad från direktör Malmros försökt att åstadkomma
en generalplan över pappersformat, inom vilken nära nog alla tänkbara
behov skulle kunna inordnas.” 27
Malmros, och andra representanter för pappersproducenterna,
var förmodligen en av orsakerna till att en standard inte blev av,
men det var också den ”generalplan” där sis hade som ambition
att allt från böcker, kataloger, blanketter, affischer, tidskrifter och
skrivpapper skulle standardiseras. Att alla pappersbaserade kommunikationsformer
skulle kunna infogas under samma standard
visade sig vara ett för ambitiöst projekt för att kunna realiseras.
Över tid skalades fler och fler medietyper bort, och i den standard
som till slut kom till stånd 1946 normerades bara formaten för
post-, skriv- och konceptpapper. Utifrån detta kan man säga att
från att inledningsvis ha handlat om ordnandet av samhället i stort
snävades perspektivet allt mer in mot att fokusera på företagens
och statens administration, och mer specifikt på kontoret. I linje
med detta skalades också antalet formatserier ned från de fyra
som fanns i den ursprungliga tyska standarden, till två (A- och C-
serien).
Positionerna i formatfrågan var tämligen stabila över hela perioden,
så också de olika sidornas huvudsakliga argument, vilka inte
heller de förändrades i någon större utsträckning. Förespråkarna
för formatet menade att formatsystemet skulle skapa möjligheter
26. Carl Johan Malmros, ”din-formatet är intet mystiskt simsalabim:
Besparing – lätt förvaring blott chimär”, Göteborgs Morgonpost 17/9 1943.
27. Hilding Törnebohm, ”Pappersformaten: Dr Törnebohm, skf, utvecklar
sina synpunkter”, Göteborgs Morgonpost 22/10 1943.