Järpvall

5. Maskinsinne och blankettsinne 211
rade Tångeberg relationen mellan blanketten och skrivverktygen,
på ett torrare men också mer klargörande sätt än Nyberg.
Den traditionella uppställningen av blanketter går tillbaka på för
handskrift avpassad konstruktion och passar inte skrivmaskinens
arbetssätt. De horisontella skrivlinjerna, som vid handskrift är så
gott som oumbärliga, är inte bara obehövliga utan utgör en direkt
belastning vid maskinskrift. Inte bara horisontellt utan även vertikalt
arbetar skrivmaskinen annorlunda än handen. Skrivmaskinen
är beroende av ett fast marginalläge och fasta tabuleringslägen för
att kunna arbeta snabbt. 34
Informationssystemets hastighet kunde begränsas av tunna skrivlinjer.
Med maskinskriften hade, som tidigare framhållits, hastighet
blivit överordnat tydlighet. Avslutningen i citatet pekar på en
annan central funktion för att uppnå en ökad skrivhastighet som
standardiseringen av blanketter syftade till, de fasta tabuleringslägena.
Insikten att blanketten inte var anpassad till det dominerande
skrivverktyget, och att lösningen på problemet handlade
om att dela upp pappersytan på ett sätt som passade en av skrivmaskinens
navigeringsfunktioner, beskrevs av Tångeberg som en
revolution, grunden för skapandet av moderna och rationella
blankettnormer. 35 Fasta tabulerings- och skrivlägen, den vertikala
uppdelningen av pappersytan, eller standardiserad breddmodul
som det sedermera kom att kallas, var en revolution som, om man
går med på att det var en sådan, han själv varit högst delaktig i.
Blanketten som medieform var förstås redan från början ett sätt att
effektivisera skrivande och läsande. När K. E. Forsmarker i en historiskt
orienterad uppsats i Esseltekalendern blickade tillbaka på
1600- och 1700-talens blanketter beskrev han arbetsbesparingen
mellan ett handskrivet pantkvitto och ett i blankettform i reella tal:
34. Tångeberg, ”Blankettrationalisering”, 1226.
35. Ibid.