The Genre of Trolls - Doria

20) There were two men, who were listening to the Easter witches on the roof of a shed
that had been moved three times. As they had made their way up to the roof, they said:
“Now we want to hear, but not see.” By twelve o’clock they heard how it whistled in the
air, and a moment later they heard how one came up along the corner [of the shed].
The men started laughing, and then they had to jump down and didn’t get to hear anything
more that time.
These men request blindness to the otherworld while preserving the capacity
of hearing it. Hence sightlessness may be a matter of choice, induced by
uttering a petition during the ritual. The next five Easter Eves pass in the
state of both seeing and hearing, or, more accurately, the next four; the
sixth year they sense nothing, and consequently seem to draw the conclusion
that Easter witches are extinct, as it is no longer necessary to believe in
them. Structurally, it basically conforms to the pattern of the first text of
this kind (text 17).
Arcane knowledge of a dissimilar sort is the theme of another record
from the parish of Vörå: the understanding of bird language. The lengthy
narrative moves from Finland to Russia and back again, and the unusual
skill is achieved in the household of a Russian officer:
21) Samma tid [husartiden] hände det sig en dag, att två gossar lekte vid en boddörr på
Luoma gård i Storkyro i sagda by [Luokka by], då ryssarna kommo till stället. Vid desses
ankomst hann den äldre gossen springa undan, men den yngre blef fasttagen och förd
djupt inne i Ryssland, ända till trakten af Don. Der blef han först springgosse (löuparpojk)
och sedan betjent hos en general och fick börja laga mat åt honom. Hvarje gång maten
skulle kokas och tillredas, vägdes den, och gossen vågade icke smaka en smula af densamma,
då den var färdig att inbäras och framsättas på bordet. Sedan hände det engång
att gossen var en dag med generalen i trägården, der alla slags foglar sjöngo och qvittrade.
Generalen frågade då af gossen om han förstod något hvad desse foglar sjöngo.
“Nej” svarade denne. När gossen sedermera började på med sin matlagning, smakade
han litet af maten, då den var färdig. Först åt han obetydligt, men sedan började han äta
mer och mer för hvarje gång. Från den tiden begynte han förstå foglarnes sång, såsom då
hönan genom kacklanlande [sic] tillkännagifver för sine kycklingar: “komin hit ja ha
hitta mát!” När gossen i hela tretton år tjent generalen, utan att glömma sitt fädernesland,
beslöt han en dag, då generalen var borta, att rymma. Han tog med sig så mycket, han kunde
salvéra (medföra), af penningar han fann i huset, begaf sig på väg och kom slutligen lyckligt
till sin hemort i Storkyro. När han inträdde i sine föräldrars gamla boning, så höll
värdinnan, som ensam var hemma, på att baka bröd. Utan att säga hvem han var, begärde
den ankomne främlingen nattqvarter, som han ock erhöll. När han sedan satt
och hvilade sig på bänken, kom en höna intrippande och trampade på ett ogräddadt
bröd och sade med detsamma: “Aj, aj, foutin men, nu trampa do i kakkan” Om aftonen
kom husbonden hem från sitt arbete och frågade af den resande mannen, hvadan
han var. “Söderifrån svarade denne och började visa sine penningar och sitt dyrbara
Blindness and Illumination 167