The Genre of Trolls - Doria

The purpose of this publication is not primarily to try to accomplish a collection of entertaining
narratives, but its task is rather to salvage the remains of the plentiful folk
poetry, for millennia flourishing within our tribe, that has accompanied it from generation
to generation and in varying images reflecting the whole of its ancient world view,
for the native country, in one word to provide the discipline of cultural history with
new material. For there is much to find therein for someone who wants to study history
in its innermost core, [someone] who wants to get to know the spirit and creative
genius of the folk, and trace the entire process of its inner growth. For the folktale permits
many a glimpse of times long since past, it gives a true and lively picture of our
ancestor’s customs and ways of life, and sheds light on ancient times not always possible
to gain from written documents … our folktales deserve a better fate than to be
forever buried in the darkness of oblivion. But if they are to be saved from annihilation,
it must happen soon. For they are about to be extinguished or corrupted under the influence
of a new age and new conditions, and only in remote areas do people still avidly
listen to these sounds dying away, which were once the property of the entire people
and the first nourishment for the education of our forefathers.
These apocalyptic words of warning resonate through much of the folkloristic
literature of the time—I have already reviewed some examples—and
we also find another recurring motif, the notion of folktales as an instrument
for divining certain particulars of a history long lost and shrouded in
mystery.
Janne Thurman appealed to similar sentiments in his introduction to an
essay on “Några hednaminnen i pargasbons diktning” (‘Some Heathen
Relics in the Poetry of the Inhabitant of Pargas’), which also contained
specimens of folklore collected by the author himself, and one of the entries
specifically relates to trolls (Thurman 1891: 111–112). As a preamble
Thurman mentions the positive and negative effects of education on the
intellectual life of the folk and then continues:
Den som önskar höra prof på allmogens urgamla folkdiktning och vill rädda hvad som
numera räddas kan, han måste begifva sig till civilisationens utmarker, till trakter,
hvarest ånghvisslans gälla ljud ej ännu bortdrifvit sjö- och skogsjungfrun, gastar och
andra spöken. På sådana ställen är man ännu i tillfälle att få höra våra från hedenhös
bevarade vallåtar skalla genom dalen och att se folket samladt på söndagseftermiddagen
till vitter sagoskämtan. Lyckas man tillvinna sig allmogemannens förtroende, kan man
få taga plats i hans krets och anteckna mången åldrig sägen, som täljes vid dylika tillfällen.
Men det är svårt att öfvervinna folkets misstroende. Äfven i de mest aflägsna bygder
drager det sig för att åt en främling gifva sina sagor, gåtor och sin gudatro. Det tror
nämligen, att de bildade anse dessa sagor och sånger barnsliga, och att de skratta åt dess
uppfattning af djävulen och många af företeelserna i naturen – Afsikten med denna
uppsats är ingalunda att nedsätta den allmoge, ur hvars sköte jag samlat nedanstående;
långt därifrån, jag vill blott visa, huru i vår folkdiktning finnas många äkta fornnordiska
The Sources 69