Svärd och Trolldom ERGELDIA 061207.indd

XIII
222
Ä V E N T Y R : M I D S O M M A R F R O S T
passerande resenärerna, varför staden är känd för sina många
värdshus och marknader.
Den Fariska landsvägen sträcker sig mellan Ezaial i
väster, rakt igenom Farien via städerna Hrim Albia, Velka,
Ochota, över gränsen in i Dômiska Th anlon till Sigla Lhûn
och staden Basufaerde. Landsvägen är stenlagd ett par mil
öster och väster om Ochota, och vägstenar är placerade varje
fj ärdingsmil, som talar om avståndet till staden.
Fariska lågländerna har ett ganska milt tempererat inlandsklimat.
Framförallt kan somrarna bli extremt varma
under vissa korta perioder. Under försommaren är vindarna
milda och fuktiga och de fariska hedarna brukar svepas in i
tjock dimma. Under vintrarna drar kall luft ner från Vadiska
högländerna ner över Farien och drar oftast med sig en del
snö. Trots detta är vintrarna också milda och snön ligger
sällan kvar mer än någon månad. Skogarna i området utgörs
helt av lövträd som järnek och lind, poppel och faktiskt en del
svartbjörk, trots att de är vanligare norröver.
MÖTESTABELL
Under färden till Ochota kan SL slå på följande tabell en
gång var tredje timme dagtid, och en gång var sjätte timme
nattetid. På tabell 47 över SLP på sid 167 fi nns lite speldata
att använda vid behov.
1T100 Möte
01-20 Inget möte
21-30 En köpman och hans livvakt färdas mot Ochota i sin
vagn.
31-40 En bonde är på väg till marknaden i Ochota för att
sälja lite av sin skörd.
41-50 Ett par hjortar skuttar över vägen tjugo meter framför
rollpersonerna.
51-60 En grupp stråtrövare ligger i bakhåll för intet ont
anande äventyrare. De är (rollpersonernas antal)+1T3
stycken, varav minst 2 är bestyckade med avståndsvapen.
61-70 En pluton ur fariska landsvägspatrullen jagar rövare.
71-80 En diligens med hästeskort där fyra adelsdamer med
uppassare störs av eventuella stopp.
81-90 Rollpersonerna möter en grupp äventyrare på väg
mot Ochota.
91-00 En magiker med sitt följe är på väg till J’har i Ochota.
DEN FALLANDE STJÄRNAN
Läs upp följande för spelarna när de har någon dag kvar till
Ochota:
”Det är en vacker sommardag och ni (era rollpersoner) färdas
längs den Fariska landsvägen på väg mot Ochota. Ni småpratar
lite och njuter av den svala brisen söderifrån som gör det ganska
behagligt trots att det börjar bli rejält varmt. Plötsligt bryts friden
av ett morrande ljud som ökar intensitet. Ljudet kommer ovani-
från och ni vänder era huvuden mot himlen. En liten fl ammande
punkt växer i storlek mitt på himlen och blir större och större.
Det ser ut som en stjärna som faller, omvälvd i en gul och röd eld.
Föremålet rör sig över himlen allt närmare er och snart är vrålet
så högt att ni refl exmässigt kastar er ner på marken. Det gigantiska
eldklotet far över era huvuden bort åt nordväst och efterlämnar
en tjock svart rökstrimma. Efter några minuter mullrar
ett öronbedövande ljud och ni skymtar en bred rökstrimma långt
borta som reser sig bortom horisonten.”
Den svarta månen Kôrom befi nner sig för närvarande
nära Marelds klot och en stenskärva från denna oheliga himlakropp
har slitits lös och fallit ner på Mareld. Månstenen
är inte stor och mycket av den brinner upp i atmosfären på
väg ner mot marken. När den slår ner i skogarna i de Fariska
dödländerna är det en kolsvart sten på drygt tio kilo som
återstår av den. Men trots detta besitter stenen stor magisk
kraft framför allt ur Kaos urkraft. Omedelbart börjar stenen
påverka sin omgivning, och växter och djur i närheten börjar
mutera och förvridas. En grupp bestmän i närheten dras till
stenen och uppe vid nordpolen har den främmande himlakroppens
närvaro noterats.
DEN STORE AURAGUS
Läs upp följande strax efter att rollpersonerna sett den fallande
stjärnan:
Bakom er skymtar ni ett dammoln som snart avslöjar en grupp
ryttare som rider snabbt längs landsvägen. De närmar sig och ser
att det rör sig om (rollpersonernas antal +2) bistra och välbeväpnade
krigare. De anförs av en gigantisk man som rider på en
svart hingst. Han bär en svart halvöppen hjälm och ringbrynja,
och har ett stort bredsvärd hängandes längs vänster höft. När
ryttarna är inom hörhåll vrålar en av männen bakom anföraren:
”ur vägen”.
Om rollpersonerna fl yttar på sig stormar ryttarna bara
förbi rollpersonerna och vrålar: ”Håll er undan den store
Auragus följe”. Om rollpersonerna däremot blir provocerade
och börjar tjafsa stannar följet upp och drar sina vapen.
Auragus själv väser fram: ”Vi har bråttom till ett möte och har
inte tid med vare sig högtidligheter eller bråk, vilket är tur för er.”
Sedan sätter de av i galopp igen. Auragus sekond vänder sig
om och ropar en avskedsfras: ”Akta er för att springa framför
fötterna på den store Auragus igen.” Auragus och hans anhang
har mycket riktigt bråttom och kommer att undvika bråk,
även från den mest nitiske rollperson. Rollpersonernas agerande
här kommer ha betydelse senare under äventyret.