Ekologi, skog och miljö - Epsilon Open Archive - Sveriges ...

Worster uttalar att Warming var ”den övergångsgestalt med vilken ekologin träder
in i sitt mogna skede.”
Warmings studiemetoder och syn på ekologin fick gensvar bland botanisterna,
och befäste hans internationellt sett goda anseende som forskare. Det senare
bidrog till att de svenska botanisterna kunde acceptera den nya termen ekologi,
och under 1900-tales första årtionde talade de även om ekologisk växtgeografi
(Söderqvist 1986).
Genom sitt angreppssätt åstadkom Warming den andra stora syntesen inom
ekologin genom att beakta bland annat växternas evolutionära anpassning till
miljön. Den första moderna syntesen hade utförts av Alexander von Humboldt
och Göran Wahlenberg (1780–1851), när de studerade växtsamhällen och
växtgeografi, och påvisat växternas påverkan från mark- och klimatfaktorer. De
anses också vara växtgeografins grundare. Som exempel på Wahlenbergs studier
kan nämnas hans uppdelning av Lappland i växtregioner med hänsyn till höjd
över havet, lufttemperatur, marktemperatur samt klimatet och dess ”växtkraft”.
Fredric Clements och superorganismerna
Vid 1900-talets början framträder Fredric Clements (1874–1945) som den
ledande ekologen i USA. Efter en professorstjänst vid University of Minnesota i
Minneapolis, blev han 1917 chef för den växtekologiska forskningen vid Carnegie
Institution of Washington. Clements gick mycket grundligt tillväga i sin forskning.
Åren före publiceringen av verket Plant Succession 1916 ”were spent in testing
both principles and processes throughout the vegetation of the western half of
the continent (Clements 1916).” Professor Eugene Odum (1996) vid University
of Georgia, beskriver detta: ”He and his wife Edith, a skilled botanist, were
tireless fieldworkers who traveled far and wide investigating the history, structure
and composition of vegetation.” Odum betraktar Clements som pionjär inom
ekologisk successionsforskning, även om europeiska forskare såsom Warming
varit de första att beskriva begreppet succession.
Clements gjorde sina observationer och mätningar på kvadratiska ytor med
sidbredden en meter i örtvegetation, 10 meter i buskvegetation och 100 meter i
skog. De kunde också utföras tredimensionellt, och per kvadratdecimeter. En
annan metod var The transect, en linjetaxering av vegetation med bältesbredder
från två decimeter till två meter, beroende på vegetationens storlek. Med The
bisect method kartläggs både ovanjordsdelar och rotsystem. På detta sätt
insamlades uppgifter om växtsamhällen och påverkande miljöfaktorer, såsom
jordarter, markfuktighet, klimat och ljusförhållanden (Clements 1916).
126