Ekologi, skog och miljö - Epsilon Open Archive - Sveriges ...

kontinuitetsskogar. I dessa förekommer speciella skogsekosystem eller enskilda
arter som behöver lång tid för etablering och spridning. Förutsättningarna för
bibehållen kontinuitet för dessa ekosystem och arter är att trädskikten har en viss
omfattning och att det inte sker något trädslagsbyte. Så länge inte skogarna
kalhöggs och planterades behölls på stora arealer ett trädskikt som kunde sörja
för nämnda kontinuitet. Sådana förutsättningar förekom i stor utsträckning ända
fram till 1950-talet, då kalhyggesbruket ersatte den förhärskande
dimensionsavverkningen och plockhuggningen.
Övergången till ett skogsbruk med kalhuggning och skogsodling innebar inte bara
att kontinuiteten bröts för vissa arter, utan även att de nya skogsekosystemen
blev mer ensartade. De innehöll ett färre antal arter än de tidigare mycket skiftande
miljöer, som dimensionsavverkning och plockhuggning gav upphov till.
Ett hot mot kontinuitetsskogar liknande det ovan redovisade förekom under 1980talet,
då skogsvårdslagen föreskrev att glesa skogar och skogar med ”olämpligt”
trädslag, ofta björk och asp, så kallade 5 § 3-skogar, skulle ersättas med barrskog.
Insikten om vilka miljövärden som kunde spolieras hade emellertid vaknat bland
forskare och miljömedvetna, och 5 § 3-programmet trappades ner och upphörde
omkring 1990.
Skogsskötselns anpassning till ståndorten
En annan generell miljö- och produktionsfråga var hur skogsskötseln skulle
anpassas till olika ståndorter. Det gällde framför allt markbehandling och
trädslagsval. Tidigare hade skogsfolket i norr använt Det norrländska
skogstypsschemat samt en boniteringstabell för detta ändamål. På 1970-talet
påbörjade Jan-Erik Lundmark (1974) uppbyggnaden av nytt klassificeringssystem.
Han kunde påvisa att vissa ståndortsfaktorer, nämligen markvegetation,
breddgrad, höjd över havet, markvattnets rörlighet, humuslagrets tjocklek och
mineraljordens textur, kunde användas för en tillförlitlig höjdbonitering.
Ungefär samtidigt med Lundmark presenterade Björn Hägglund (1974) sin
forskning om höjdutvecklingskurvor för bonitering. Därmed fanns underlag för
de båda forskarna att påbörja utarbetandet av ett nytt boniteringssystem. Det
kom att innehålla tre metoder för att bestämma boniteten (ståndortsindex),
nämligen med höjdutvecklingskurvor, interceptmetoden och med stöd av
ståndortsegenskaperna.
Liknande anvisningar om torvmarkernas bonitering framställdes av Björn Hånell
(1984). De baserade sig på en landsomfattande undersökning av 780 provytor
som lades ut på tidigare dikade marker. De undersökta bestånden rekonstruerades
211