Ekologi, skog och miljö - Epsilon Open Archive - Sveriges ...

Liebig, som efterträdde Berzelius som den ledande inom kemin, fortsatte sina
studier av markens näringsinnehåll, och ägnade sig också åt växtfysiologi genom
att undersöka växternas näringsbehov och ämnesomsättning, och var en av dem
som utvecklade markläran till en fristående disciplin under 1800-talet (Magnusson
2000). En särskild effekt fick Liebigs forskning om mineralnäringen, nämligen att
den initierade framställningen av konstgödsel. Detta fick en enorm betydelse för
ökningen av jordbruksproduktionen.
Växtekologin och växtgeografin etableras som nya vetenskaper
Även inom ekologins andra centrala ämnesområden fylldes kunskapsluckor ut
av nya rön. Det gällde i hög grad den tyske ”privatforskaren” Alexander von
Humboldts (1769–1859) växtgeografiska undersökningar. Under åren 1799–
1804 företog han på egen bekostnad en expedition till Syd- och Mellanamerika
tillsammans med botanisten Aimé Bonpland. Där studerade han bland annat hur
olika växtsamhällen utbildades under varierande förutsättningar med avseende
på höjd över havet, breddgrad, klimat, jordmån med mera (Lund 1998). Eftersom
han färdades över Anderna fyra gånger, hade han rikliga tillfällen till sådana
observationer. Tydligast kunde han iaktta hur vegetationen påverkades av höjden
över havet, och var en av de första att indela berg i horisontala växtzoner. Han
observerade också hur vissa arter var beroende av varandra, och att den ena
arten drog med sig den andra in i en viss växtzon (Worster 1996).
Humboldt lade även in isotermer på kartor för att underlätta lokalisering av områden
med samma klimatförhållanden, och kunde därigenom tydligare urskilja sambanden
mellan växtlighet och klimat. I förhållande till Linnés växtobservationer under
landskapsresorna, var Humboldts sätt att undersöka växtsamhällen ett stort
framsteg i vetenskapligt, ekologiskt tänkande.
56
Växtzoner på berget
Chimborazo i Ecuador.
Ritning av Humboldt.
W-a