Ekologi, skog och miljö - Epsilon Open Archive - Sveriges ...

Striden om kalhyggen
Kritiken mot stora kalhyggen rörde bland annat estetiska frågor. Många ansåg
att hyggen var fula, förstörde landskapsbilden och var svårframkomliga. ”Fulheten”
förstärktes genom radikala markberedningsmetoder. Många befarade också att
skogarna överavverkades, vilket betydde färre arbetstillfällen i framtiden.
De lågbestockade, glesa skogar som tidigare skogsbrukssätt skapat var en syn
som människor successivt och under hela sitt liv vant sig vid. När de omvandlades
till vidsträckta, risiga hyggen och ibland med förstörda stigar och bäckar, reagerade
människor negativt. Det visade sig senare, att hyggena kunde göras mindre samt
att stigar och bäckar kunde rensas utan allt för stora ekonomiska uppoffringar.
Journalisten Åsa Moberg var en av de ihärdigaste av hyggeskritikerna. Hon ville
lagstifta mot kalhyggen med motiveringen att ”skogen blev oframkomlig, byar
ödelades och den planterade skogen förgiftades” (Moberg 1972). Per Sköld,
chef för Statsföretag AB, svarade Moberg, att hennes tes om en lag mot kalhyggen
var farlig. Ett sådant förbud skulle undanröja förutsättningarna för ett ekonomiskt
skogsbruk och medföra bortfall av många arbetstillfällen (Sköld 1972).
En polemik i Dagens Nyheter 1977 mellan författarinnan Sara Lidman och
generaldirektör Folke Rydbo vid Domänverket får illustrera hur svårt det var att
överbrygga motsättningarna. Lidmans (1977) metaforer
”kalhyggena ser ut som om ett krig rasat fram över markerna. Det utgår
en sorg från sådan mark som gör allt levande förtvivlat” samt ”En total
anklagelse slår emot oss från en plöjd skogsmark”
stod mot Rydbos (1977) saklighet. Han svarade att hon ville ha en tillbakagång
från en effektiv och hög skogsproduktion till mer kostnadskrävande
skogsvårdsmetoder. Detta var enbart baserat på
”känslomässiga, diffusa motiv under ett ihärdigt trampande på fakta”.
Miljörörelsens och allmänhetens kritik mot kalhyggen hade pågått ett par år, när
jordbruksminister Ingemund Bengtsson 1972 gav en arbetsgrupp i uppdrag att
”studera omfattningen och verkningarna av kalhyggen”. Bo S Hedström,
departementsråd vid jordbruksdepartementet och därefter generaldirektör vid
Skogsstyrelsen 1975, ledde utredningen. Först granskades hyggenas omfattning.
Från 1920-talet, då den första taxeringen utfördes, till 1972 hade den totala
kalmarksarealen på riksnivå inte förändrats. Omfattningen hade varit ca 1,8
miljoner hektar eller 8 % av skogsarealen. Variationer mellan landsdelarna var
190