Ekologi, skog och miljö - Epsilon Open Archive - Sveriges ...

uppkomsten av inaktiva humustäcken, rationell markvård enligt Hesselman. Han
utförde även omfattande tallhedsstudier i Norrland och kunde dra slutsatsen, att
den långsamma föryngringen och plantornas rumsliga fördelning främst var en
fråga om kvävetillgång och kvävemobilisering i humuslagret (Romell 1952).
Under 1900-talets första hälft var det således främst Hesselman som stod för
den betydelsefulla, grundläggande föryngringsforskningen. Den tillämpade
forskning som bedrevs vid Skogsförsöksanstaltens skogsavdelning bidrog i ringa
grad till kunskapsutveckling inom området på grund av brister i
försöksuppläggningen. Forskningen låg dessutom nere under 1920- och 1930talen
(Tirén 1952).
Kraftsamling på skogsbiologisk forskning
Avdelningen för marklära och botanik förstärktes på 1910-talet med forskare,
som kompletterade och vidareutvecklade de av Hesselman påbörjade studierna,
nämligen Olof Tamm (1891–1973), Carl Malmström och Lars Gunnar Romell.
Tamm började vid Skogsförsöksanstalten 1915 och forskade huvudsakligen inom
markläreområdet. I sin doktorsavhandling, Markstudier i det nordsvenska
barrskogsområdet, behandlar Tamm (1920) podsoleringsprocessen, dess kemi,
hastighet och förekomst i olika växtsamhällen. Det var ett pionjärarbete
internationellt sett, särskilt genom att han kunde åldersbestämma ett antal profiler
efter Norrlandskusten med stöd av uppgifter om landhöjningen.
Henrik Hesselman 1919, Östra Jörnsmarkens kronopark,
Västerbotten. Foto troligen Romell.
135