Ekologi, skog och miljö - Epsilon Open Archive - Sveriges ...

kraftiga minskningen av skogsarealen, grovt räknat ca 40 %, i Halland mellan
dessa kartläggningar. De starkaste faktorerna bakom förändringen var den
ljungbränning, som utfördes för att vidmakthålla betet, samt ett extensivt jordbruk,
som fordrade nyupptagning av både åker och äng. Vid ljungbränningen förstördes
ofta omkringliggande skog, som därmed successivt förminskades.
Även Bohuslän hade omfattade ljunghedar och andra kalmarker. Mark- och
skogsutnyttjandet tilltog efter järnåldern, och var efter år 1000 ovanligt intensivt
på grund av relativt stor befolkningstäthet, bra jordbruksmarker och naturliga
hamnar, som möjliggjorde export av trävaror. Förutom det agrara behovet av
husbehovsvirke samt behovet av skogsmark för odling och kreatursbete, tillkom
fiskenäringens förbrukning av virke för båt- och hamnbyggnad, trankokning och
silltunnor. 1700-talets stora sillperiod varade från 1747 till 1809, och under de
bästa fångståren på 1790-talet saltades sill i nästan två miljoner tunnor årligen
(NE 2000). I den Bohuslänska skärgården fanns vid den tiden dessutom över
trehundra trankokerier som slukade stora mängder ved.
Enligt Pehr Kalm (1977), som red kors och tvärs genom Bohuslän år 1742,
fanns skog i huvudsak endast "på gränsen mot Dal, även i den norraste delen av
Bohuslän samt något i södra delen". Övriga delar liknade Tanums och Kville
socknar, som var "skallota och skogslöst, beväxt allestädes med ljung." Kalm
hade i motsats till Linné en viss systematik i sina skogsobservationer, som han
antecknade sockenvis.
Hundra år senare, alltså vid 1800-talets mitt, hade avskogningen av Bohuslän
fortskridit ytterligare. Sammanhängande skogsområden fanns bara längst i norr
mot gränsen till Norge och i västra delarna mot Dalsland och Västergötland. I
övrigt var det så gott som skoglöst söder om Orust och i ett 1-2 mil brett bälte
längs kusten. Det var resultatet av en minst tusenårig intensiv markanvändning,
utredd av länsjägmästaren John Lindner (1935) i ett av Sveriges största
skogshistoriska verk, Skogens krönika i Göteborgs och Bohus län.
Förödelsen fortsatte in på 1900-talet genom ökade avverkningar av den
återstående äldre och grövre skogen (Lindner 1935). Även den yngre skogen
avverkades, när propsexporten inleddes 1860. De direkta verkningarna av detta,
samt av betet och det fortgående svedjandet visade sig i skogsproduktionen. Vid
den första riksskogstaxeringen på 1920-talet hade Göteborgs och Bohuslän,
tillsammans med Hallands och Norrbottens län, det lägsta virkesförrådet i landet,
ca 50 skogskubikmeter per hektar (Enander 2001). På grund av de geologiska
förhållandena i Bohuslän blev följderna av den intensiva markanvändningen och
40