Ekologi, skog och miljö - Epsilon Open Archive - Sveriges ...

Kapitel 10
Svenskar i ekologins frontlinje
Från sekelskiftet till 1960-talet
Internationellt pågick ekologiforskningen på bred front sedan slutet av 1800talet,
och påverkade även de svenska botanisterna. Men samtidigt fanns det
framstående inhemska föregångare inom ekologin, vars forskning svenskarna
kunde bygga vidare på. Flera av de svenska botanisterna låg därtill långt framme
i sin forskning och hade den auktoriteten att de själva kunde välja inriktning och
metoder. Det framgår av exempelvis Clements referenslista till verket Plant
Succession 1911, vilken vikt man i USA fäste vid de svenska botanisterna. Där
förekommer Gunnar Andersson, Rutger Sernander, Henrik Hesselman och
ytterligare något tjugotal svenska forskare, som ägnade sig åt växtbiologiska
studier. Av de omkring 900 titlarna står svenska forskare för nästan 100. Gunnar
Andersson representeras av 28 och Rutger Sernander av 21 publikationer. Det
är fler refererade verk än vad enskilda forskare i något annat land kunde uppvisa.
Två av de nämnda forskarna skulle påbörja uppbyggnaden av den skogliga
ekologivetenskapen i Sverige, nämligen Gunnar Andersson (1865–1928) och
Henrik Hesselman (1874–1943). Anderssons huvudinriktning var från 1890 och
framåt vegetationshistoria och växtgeografi. Han utgav 1896 Svenska
växtvärldens historia, och 1898 Studier över Finlands torfmossar och fossiala
kvartärflora.
Den tredje personen, Rutger Sernander (1866–1944) hade nära kontakter med
Hesselman. De tillhörde de första i landet som kallade sig ekologer. Deras
institutioner vid Uppsala universitet respektive Statens skogsförsöksanstalt i
Stockholm kom att utgöra Sveriges två huvudcentra för ekologisk forskning under
1900-talets två första decennier (Söderqvist 1986). Sernander var växtgeograf
och professor 1908–1931. Han var även en centralgestalt inom naturvården,
bland annat som ordförande i SNF 1917–1930.
”Stockholms- och Uppsalaskolorna”
De två ekologerna representerade två skilda synsätt inom ekologiforskningen.
Vissa talar om Uppsala- respektive Stockholmsskolan. Sernander företrädde
den förra, som var mera utpräglad som en ”skola”, och tillämpade en beskrivande
och jämförande metod, samt föredrog exkursioner framför laboratorier och
131