Ekologi, skog och miljö - Epsilon Open Archive - Sveriges ...

Så småningom började den svenska skogsforskning som startade 1902 ge
resultat, som kunde tillämpas praktiskt. Vi har i föregående avsnitt också funnit
att ekologerna Hesselman, Romell, Tamm med flera närmade sig en tillämpad
forskning i sådan utsträckning, att de kunde ge praktiska råd till skogsbruket.
I detta avsnitt kommer vi att se hur forskningen om skogsföryngring och
skogsproduktion som traditionellt betraktas som tillämpad forskning, i sin tur
kan bidra till ökade ekologiska grundkunskaper om bland annat de skogliga
ekosystemen och hur dessa reagerar på olika skogsskötselmetoder. Framför allt
gäller detta föryngringsforskningen under 1900-talets senare del. För en utförligare
redogörelse om skogsskötseln hänvisas till ”Skogsbruk på samhällets villkor.
Skogsskötsel och skogspolitik under 150 år” (Enander 2007).
Forskning om skogsodling och självföryngring
År 1907, fem år efter Forstliga Försöksanstaltens tillkomst, startade
föryngringsforskningen med anläggning av försöksytor i Norrland där skogsägarna
hade de största svårigheterna att skapa ny skog. Bidragande till forskningens
lokalisering var sannolikt också att Domänverket, som var huvudman för Forstliga
Försöksanstalten, hade huvuddelen av sitt skogsinnehav i övre Norrland. På
grund av brister i försöksmetodiken kom dock de provytor som anlades att få ett
litet vetenskapligt värde (Tirén 1952 b).
Föryngringsforskningen låg nere mellan 1920 och 1939, vilket ytterligare försenade
kunskapsuppbyggnaden. Samtidigt minskade den praktiska skogsodlingen starkt
under denna tid i hela landet, och mycken erfarenhet gick till spillo.
Kunskapssituationen var sämst i Norrland, där skogsodlingen aldrig riktigt kom
igång förrän efter andra världskriget. I Norrland var sådd den vanligaste metoden
(Tirén 1952 a), varför planteringskunnigheten måste ha varit tämligen låg.
Skogsodlingskunskaperna upprätthölls relativt bra i södra Sverige genom framför
allt Skogssällskapets och ett antal skogsvårdsföreningars verksamhet, främst i
Västsverige.
Fram till 1950-talet, då Lars Tirén redovisade sina sådd- och planteringsförsök
var alltså det vetenskapliga underlaget magert. Undersökningarna var de första
som var anlagda med modern, statistisk försöksmetodik och publicerades i fyra
rapporter mellan 1952 och 1958. En brist i Tiréns (1958) studier var att
fläckmarkberedning inte utfördes och medtogs som statistisk faktor. Mineraljorden
blottlades alltså inte, och det är troligt att detta var orsaken till att planteringarna
i försöket överlag gick sämre än väntat.
147