Ekologi, skog och miljö - Epsilon Open Archive - Sveriges ...

Det dröjde till omkring 1970 innan kritiken mot skogsbruket bröt ut, trots att
exploateringen och utarmningen av norrlandsskogarna pågick till omkring 1950,
och trots att skogsvården i övriga delar av landet var bristfällig inom stora områden.
Professor Carl Olof Tamm, som satt i Svenska Naturskyddsföreningens styrelse
i slutet av 1950-talet, förklarar fyrtiofem år senare, att det vanligaste ärendet var
förslag från medlemmar om att stora träd skulle godkännas som naturminnen
(Hellmark 2004).
På grund av ökad miljömedvetenhet och bättre kunskaper breddades successivt
innehållet under 1950- och 1960-talen till att behandla miljön i vidare bemärkelse.
Frågor om miljöförstöring samt om mark- och vattenvård blev mer frekventa
ämnen i tidskriften under 1960-talet (Landell 1999). Man gick därmed från
naturvård till det vidare området miljövård, och omkring 1970 var det dags att
sätta in föreningens medlemmar i ämnet ekologi. Begreppet miljö i dessa
sammanhang började användas först på 1960-talet. Det gäller också bruket av
termen ekologi, som länge förbehållits de vetenskapliga kretsarna.
En liknande behandling av ämnet naturskydd ägde rum i Svenska
Skogsvårdsförbundets Tidskrift (årgång 1 1903) och tidningen Skogen (årgång
1 1914). Under 1900-talets sex första årtionden förekom i tidskriften endast
enstaka uppsatser, inte ens varje år, om naturskydd. Bland skribenterna fanns
Gunnar Andersson, Rutger Sernander och Feodor Aminoff. Den senare ansvarig
för Domänverkets naturskydd. I tidningen Skogen var det fram till 1940-talet
också sparsamt med text om naturvård. Mest förekom korta artiklar och notiser
om skydd av naturminnen samt växt- och djurlokaler. Under 1950-talet skedde
en markant ökning av antalet artiklar i ämnet, och de vanligaste rubrikerna och
debattinläggen handlade om skogsbrukets förhållande till naturvård och friluftsliv.
Frågorna om kalhyggen och kemisk lövbekämpning blev inte kontroversiella förrän
vid 1960-talets slut.
Länsjägmästare Folke Thörn (1897–1976) kan nämnas som exempel på en eldsjäl
inom naturvården. Hans insats var enastående. Mellan åren 1930 och 1975 höll
han exempelvis över 7 000 föreläsningar och exkursioner om friluftsliv, skogsvård
och naturskydd (Rosén 1982). Den naturvård som avhandlades på
Skogshögskolan vid den tiden tog Thörn hand om. Men den stora målgruppen
var allmänheten, som han nådde i skolor och föreningar och genom omkring 100
radio och TV- framträdanden.
En annan engagerad miljökämpe var Sten Selander (1891–1957), känd som
lyriker, prosaförfattare och botanist. År 1950 disputerade han på en avhandling
143