Ekologi, skog och miljö - Epsilon Open Archive - Sveriges ...

Sexualsystemet innehöll från början vissa svagheter, som bland annat bestod i att
individer inom en art kunde föras till olika släkter beroende på att en del arter
kan variera i fråga om ståndarnas antal. Linné var medveten om detta. Han hade
emellertid att välja mellan två huvudmetoder, ett s.k. naturligt system med ett
stort antal växtkaraktärer att bedöma, och ett artificiellt system med några få
yttre karaktärer att ta hänsyn till. Han valde det senare, eftersom det inte fanns
kunskapsunderlag för att skapa ett naturligt system. Det var ouppnåeligt enligt
Linné (Stearn 1977).
Linné förefaller ha varit alltför självsäker och kortsiktigt pragmatisk när han i
ensamt majestät introducerade sitt sexualsystem. Det förlorade han på i längden.
Flera botanistkolleger i Europa kritiserade systemet och varnade för dess svagheter
(Blunt 1977). Fransmannen Georges de Buffon (1707-1788), lanserade ett eget
artbegrepp, som dels var byggt på fler yttre karaktärstecken än Linnés, dels
kännetecknades av att individer inom arten kunde fortplanta sig inbördes. Det
dröjde dock länge innan det senare, självklara kriteriet började tillämpas. Två
andra franska botaniker, Antoine - Laurent de Jussieu (1748-1836) och Augustine
de Candolle (1778-1841) förde också in fler karakteristika, och lyckades utveckla
sexualsystemet till ett mer naturligt. Det började tillämpas i större botaniska verk
vid 1800-talets början.
Introduktionen hade därför vunnit på att ske i consensus. Med ökad delaktighet
från de botaniska auktoriteterna hade riskerna för felklassificering kunnat minskas
och systemet fått bättre rykte. Enligt Linnékännaren William Stearn (1971) hade
systemet redan från början kunnat förbättras genom bland annat dubbelinförande
av arter och korsreferenser. Forskarvärlden var troligen ännu för svagt organiserad
för att genom internationella konferenser kunna lösa sådana problem.
Successivt förbättrades möjligheterna att fastställa växternas släktskap genom
bland annat utvecklingen av mikroskopen, som medförde att man noggrannare
kunde iaktta växternas karaktärer. Fram till 1940-talet byggde man emellertid
fortfarande bedömningen av växternas släktskap på de karaktärer man kunde
iaktta med ögat och ljusmikroskopet (Jonsell 2000). Ett genombrott i
växtsystematikem ägde därefter rum, när man med mikroskop kunde studera
växternas kromosomer i cellerna. I exempelvis Flora Nordica, utgiven år 2000,
anges kromosomantalet med en kod i växtbeskrivningen. Varje växtart
kännetecknas nämligen av ett speciellt antal kromosomer. Först på 1980-talet
började ett enhetligt, naturligt system för blomväxter ta form, nämligen den
fylogenetiska systematiken grundat på DNA-analyser, med vilket verkliga
släktträd upprättas (fylogeni betyder släktskap). Detta träd speglar också
evolutionen genom att systemet tvingar forskarna att beskriva hur varje
22