Ekologi, skog och miljö - Epsilon Open Archive - Sveriges ...

Skogen sågs under 1700-talet som en naturtillgång av samma typ som en
mineralgruva. Hushållningen inriktades på att ransonera den befintliga skogen,
och med skog avsågs i regel endast bestånd av grova timmerträd. Det var
skogsägarnas och myndigheternas syn på skogstillgångarna vid tiden för Marma-
Långrörs etablering 1753 (Nellbeck 1961). Samma bedömning gör Sven Rydberg
(1982) beträffande Stora Kopparbergs skogar.
Ur den egna skogen och från allmänningar hämtade bönderna virke till byggnader,
stängsel, dammar, kvarnar, redskap m.m. I skogen högg de kolved och tjärved,
som de ofta själva förädlade till kol och tjära för avsalu. Till kolning användes
både barr- och lövträd av olika dimensioner, men till tjärbränning kunde endast
kådrik tallved, vanligen från stubbar och rötter, användas. Saknades dessa
"tillverkade" man tjärved genom att barka nederdelen av stammarna på grova
tallar. Därigenom blev veden efter några år fylld av kåda.
Pottaska, kaliumkarbonat (K2CO3), var en annan exportprodukt som bönderna
över hela landet relativt enkelt kunde framställa. Råvaran var lövved, oftast björk-
, asp-, bok- eller ekved, som brändes i öppet bål till aska. Därefter löstes
kaliumkarbonatet ut med vatten i lerpottor, därav namnet. Pottaskan användes
vid framställningen av så vitt skilda produkter som såpa, fin kristall samt som
betmedel vid färgning. Enligt skogshistorikern Lars Kardell (2003) kan två
huvudområden för pottaskeproduktionen urskiljas, ett sydsvenskt i norra Skåne,
Blekinge skogsbygder och Kronobergs län, och ett nordsvenskt, som sträckte
sig från Örnsköldsvikstrakten till Överkalix. I söder pågick pottasketillverkningen
i större skala från omkring 1650 till 1820 och i norr från 1820- till 1850-talet.
Svedjande av skog förekom i hela landet, vilket med modern terminologi skulle
ha kallats ändrad markanvändning. Svedjebruket innebar att träden inom ett
område fälldes och fick torka före bränningen. Bönderna sådde sedan råg, korn
och någon gång rovor på svedjan, som efter skörden användes som bete. Det
senare var ofta huvudskälet för bränningen. Skogsbetet på och utanför svedjorna
var för övrigt den viktigaste skogsanvändningen i Skellefteå socken vid mitten av
1700-talet (André 1996). Så var fallet även i andra delar av landet.
34
Kapitel 3
Skog och skogsanvändning
under 1700-talet