Ekologi, skog och miljö - Epsilon Open Archive - Sveriges ...

Mykorrhizan – en av de viktigaste faktorerna i de boreala
skogsekosystemen
Vetenskapligt bekräftad är dock en annan sida av trädens kväveförsörjning,
nämligen den som sker via mykorrhizasvampar. Det fastställdes först vid
laboratorieexperiment på 1950-talet av Melin med flera forskare, vilket
publicerades i tidskriften Nature (Melin & Nilsson 1953). År 1998 bekräftade
ett svenskt forskarlag i samma tidskrift, att denna näringsöverföring också ägde
rum i naturlig miljö (Näsholm et al.). Efter isotopmärkning av både kol- och
kväveatomer i aminosyrornas molekyler befanns att hela molekyler
transporterades från svamphyferna in i trädrötterna. Det är en betydelsefull
upptäckt, eftersom 95 % av skogsträdens rotspetsar är täckta av mykorrhiza,
och den ger också en förklaring till varför de boreala barrskogarna växer så bra,
trots den ringa mängden mineraliserat kväve i marken.
En helt ny upptäckt är att mykorrhizorna också utför en stor del av vittringen i
marken. Det är alltså en biologisk process. Man antog tidigare att vittringen
berodde enbart av markens kemiska och fysikaliska förhållanden.
Mykorrhizasvamparnas hyfer, som omger trädrötterna, borrar sig nämligen in i
de mikroskopiska porerna i markens mineralkorn och frigör näringsämnen. Man
antar att detta sker genom att citron- och oxalsyra utsöndras i hyfernas ändar,
och att dessa syror löser upp mineralerna. Genom denna vittring får träden direkt
tillgång till ett närmast outtömlig förråd av näringsämnen. Upptäckten gjordes av
den nederländske professorn Nico van Bremen och hans medhjälpare (Lindström
2001).
Intressant i sammanhanget är en annan världsnyhet, även den presenterad i Nature,
nämligen att kvävefixering äger rum i en symbios mellan väggmossan och
cyanobakterier (DeLuca et al. 2002). Väggmossan, Pleurozium schreberi, är
mycket vanlig i de boreala skogarna på norra halvklotet, och årligen tillförs
skogarna på detta sätt ca 2 kg kväve per hektar.
Diskussion
Vi kan konstatera att från 1900-talets början har frågor om växtsamhällens
successioner och eventuella klimaxstadier stått mer eller mindre i fokus för ett
helt sekels forskning om mekanismerna vid vegetationsförändringar.
Forskningsbehovet är som framgått fortfarande mycket stort inom hela det
ekologiska spektrat. När forskarna efter Clements och Tansleys tid växlade över
från att studera växtsamhällen till ekosystem blev forskningsuppgifterna än mer
komplicerade. Detsamma blir förhållandet när landskapsekologin kommer i
centrum, då det blir fler komplicerade växelspel att beakta.
174