Ekologi, skog och miljö - Epsilon Open Archive - Sveriges ...

Berzelius var Vetenskapsakademiens ständige sekreterare under trettio år, 1818–
1848, alltså under den tid då romantiken blommade som mest. Det vittnar om
hans starka ställning inom vetenskapssamhället. Berzelius anses ha haft en total
överblick över sin tids kemiska vetande. Han var dock inte ensam om att värna
om den strikta naturvetenskapen, men genom sin auktoritet som forskare kan
han ses som vägledaren in i en ny era inom forskningen. Ännu större betydelse
för den naturvetenskapliga utvecklingen från och med 1800-talets andra hälft
hade emellertid den nya evolutionsläran, till vilken vi återkommer.
Geologin banade väg för utvecklingsläran
Många av de naturvetenskapliga rönen under 1800-talets första hälft utgjorde en
viktig grund för Darwins evolutionslära som publicerades 1859. Det gällde bland
annat geologin. Den brittiske geologen Charles Lyell (1797–1875) lade under
1830-talet fram teorier om de geologiska tidsåldrarna i boken Principles of
Geologi: Being an Attempt to Explain the Former Changes of the Earths
Surface by Reference To Causes Now in Operation. Med andra ord drog han
slutsatser om de tidigare geologiska processerna genom att iaktta hur de nutida
vulkaniska och glaciala processerna förlöpte.
Upptäckten av geologins oerhört långa tidsskeden kom att starkt påverka Darwins
teoribyggnad om den biologiska utvecklingen. De långa tidsskedena var helt enkelt
en förutsättning för att en evolution skulle ha kunnat äga rum. Lyells teori
kullkastade därigenom de naturfilosofiska och religiösa idéerna om att skapelsen
ägt rum endast för några årtusenden sedan. Under Darwins tjugo år långa arbete
med On the Origin of Species umgicks han flitigt med vännen Lyell och
diskuterade sina teorier om evolutionen med honom och andra vetenskapsmän i
bekantskapskretsen (Darwin 1859).
Även inom kvartärgeologin skedde ett genombrott efter schweizaren Louis
Agassiz´ (1807–1877) studier av glaciärerna i Alperna. Han drog slutsatsen att
norra halvklotet hade varit täckt av is, vilket han presenterade i ett föredrag
1837 och senare i skriften Etudes sur les glaciers 1840. Studierna förklarade
också hur moräner, rullstensåsar och isräfflor bildades. Han lade därigenom
grunden till kvartärgeologin (Frängsmyr 2000). Man kan se stora likheter mellan
Lyells och Agassiz´ undersökningsmetoder. Agassiz´ teori väckte motstånd bland
vissa forskare, men accepterades mera allmänt på 1870-talet. Eftersom man
kunde studera processerna i nutid gick det helt enkelt inte att bortse från det man
direkt kunde iaktta vid glaciärer och vid vulkanutbrott.
54