Ekologi, skog och miljö - Epsilon Open Archive - Sveriges ...

De växtgeografiska studierna redovisade Humboldt år 1805 i Essai sur la géografie
des plantes. Under åren 1805–1834 utgavs den fullständiga rapporten över
expeditionens alla undersökningar, omfattande nästan 30 volymer. Humboldt
studerade nämligen liksom Linné ”allt”. Förutom botaniska och meteorologiska
studier utförde han geologiska, topografiska och till och med oceanografiska
mätningar. För ändamålen medförde han sextant, kvadrant, våg, kompass, kikare,
mikroskop, hygrometer, barometer, termometer, kronometer och magnetometer.
Som genomgående tema studerande han även människor, religion, samhällsliv,
näringar och ekonomi i de områden han besökte.
Humboldt ansåg att naturvetenskapen skulle stå fri från naturfilosofiska idéer.
Även om han vid allmänna föreläsningar efter resan lär ha anknutit till naturfilosofen
Schellings tankegångar, uttalade han emellertid senare, att han som vetenskapsman
var först och främst empiriker (Lund 1998). Det senare framgår också av
Humboldts (1814) Relation historique du voyage aux régions équinoxiales
du Noveau Continent, en essäbetonad berättelse om expeditionen till
Sydamerika, som är livlig och fängslande, men saklig och insiktsfull samt utan
naturfilosofiska övertoner. I bokens förord talas dessutom om Humboldts ”starka
vilja till saklighet och empiri” och en förutsättningslös attityd till sin forskning. Det
finns alltså anledning att även ur denna aspekt utnämna Humboldt till den moderna
växtgeografins grundare.
Hampus von Post var som nämnts geolog, men ägnade sig även åt inventering av
växtsamhällen i Skandinavien. Han formulerade dessutom tidigt, redan 1846, ett
program för växtekologiska studier, som innebar analys av vilka arter som växte
tillsammans under vissa fysikaliska och kemiska förhållanden.
Alexander von Humboldt, 1769–1859.
Porträtt av F.G. Weitsch 1806.
57