Min tibetanska barndom i Zorgay - Life and Culture on the Tibetan ...

3
FARMOR OCH JAG
F
armor var min bästa vän. Jag gick aldrig ur byn eller
utanför de närmsta omgivningarna, och jag lämnade inte
heller farmor förrän det var tid för mig att börja skolan.
Vi var hemma tillsammans hela tiden. Hon lärde mig att gå, tog
h<strong>and</strong> om mig och gav mig mat medan mina föräldrar var ute
och arbetade. Hon var min första lärare också. Av henne lärde
jag mig hur man skulle recitera de sex heliga stavelserna, precis
som alla <strong>and</strong>ra <strong>tibetanska</strong> far- och mormödrar lär sina barnbarn.
Gamla tycker om att sitta i solskenet. Deras tunna hud
och benknotor som sticker fram under den påminner om svart
metall, som om de vore födda med svart skinn. <strong>Min</strong> farmor var
inget undantag.
Varje dag när mina föräldrar och syskon gav sig av till
arbetet eller till skolan, hjälpte jag farmor att stappla runt ute
och sitta i solen. En dag, när hon hade satt sig bekvämt, sa hon:
"Kära barnbarn, gå och hämta sovmattan som ligger under min
säng."
Först förstod jag inte vad hon skulle göra med
sovmattan. Hon satt redan på ett fårskinn. Men jag svarade:
"Visst farmor, jag är snart tillbaka med den." Farmor mumlade
leende sin mani och njöt av att sitta i solen. Jag sprang stolt och
lycklig in i farmors sovrum, för jag var en kärleksfull sonson.
Och utan henne skulle jag ha haft dödstråkigt. Så jag gjorde allt
hon bad om. Att ta ut farmors sovmatta var svårt, för jag var
inte tillräckligt stark än. Hon var i sjuttioårsåldern och tyckte
inte om att sova under ett bomullstäcke. Det dröjde för länge att
bli varm, sa hon. Istället föredrog hon ett tibetanskt fårskinn
som täcke eftersom det kändes mjukt mot kroppen. Det gjorde
alla gamlingar.
Fårskinnstäcket var tungt och stort. Jag tog tag i det så
hårt jag kunde och kämpade med all kraft för att dra av det med
mina fötter inkilade i sängkanten. Täcket var lätt att dra av och
plötsligt föll jag i golvet och slog bakhuvudet ordentligt. Jag var
arg på farmor för det gjorde ont, men sa inget så att hon hörde
▪132▪