Min tibetanska barndom i Zorgay - Life and Culture on the Tibetan ...

även om vi inte lyckades hinna igenom boken.
Men när de blev trötta grälade de på oss: "Ni är dumma
som grisarna i era byar." Deras ilska varade emellertid inte så
länge och sedan fortsatte de att undervisa med uppmuntr<strong>and</strong>e
leenden.
Våra <strong>tibetanska</strong> lärare däremot, brydde sig inte om hur
mycket vi lärde oss, bara hur mycket de hann gå igenom under
lektionen. Det fick mig att tro att inlärning gick ut på att läsa ut
böckerna hipp som happ på en termin. Det kan hända att <strong>and</strong>ra
skolor inte var som vår lokala grundskola. Vår mattelärare var
tibetan. De elever som var klipska och förstod undervisningen
snabbt var han snäll mot. Han kom in klassrummet, skrev upp
ett antal uträkningar på svarta tavlan, förklarade dem virrigt och
gick igenom några övningar ur boken. Det var allt, klart slut!
Trots att våra lektioner var enkla och bara h<strong>and</strong>lade om addition
och subtraktion för nybörjare var det svårt att förstå om man
inte fick en ordentlig förklaring. Det ledde till att jag blev
urdålig på räkning. Jag skrev av de <strong>and</strong>ra elevernas läxor.
Kanske berodde det på mig, för det fanns elever i vår klass som
klarade sig utmärkt i matte hur kortfattat och ytligt läraren än
undervisade. Jag gav upp kampen att bli bättre i matte och
kapitulerade. I den åldern tyckte jag att det var lika bra att ge
upp eftersom jag ändå inte lärde mig någonting. Följden var att
jag föredrog de kinesiska lektionerna. De var mycket
intressantare. <strong>Min</strong> kinesiska blev allt bättre även om jag inte var
bäst i klassen. Problemet var att jag var blyg när jag skulle prata
kinesiska, så min muntliga kinesiska var nästan lika dålig som
räkningen. Jag pluggade kinesiska hårt med en engagerad lärare
som brydde sig om oss alla. Ibl<strong>and</strong> kände jag igen kinesiska
tecken som min bror inte kunde, trots att han gick i årskurs fyra.
Han var bra på matte, men han ville aldrig lära mig.
Skrivningar är ett primitivt sätt att testa kunskap. Om
man klarar sig bra på skrivningarna antas man vara en duktig
elev. Om man klarar sig dåligt uppfattas man som en dålig elev.
På den tiden studerade alla elever hela tiden och kom ihåg vad
de lärt sig i skolan. Det var bättre än att inte göra någonting i
veckor och plugga hela natten före skrivningarna som jag gjorde
med min stackars matte. Jag var absolut botten, och som väntat
var jag långt ifrån redo inför skrivningarna. Följden var att jag
fick 95 i kinesiska i slutexamen och 45 i matte. Bara en elev
▪165▪