Min tibetanska barndom i Zorgay - Life and Culture on the Tibetan ...

Gesar, för han var min favorit.
"<strong>Min</strong> pojke, vi vet inte varför de är kritiska mot kung
Gesar. Det spelar ingen roll för oss, eller hur?" sa far och satte
på TV:n för att se sin favoritserie, "Resa till väst".
När jag såg hur skådespelarna klädde sig började jag få
konstiga idéer om mina varma <strong>tibetanska</strong> stövlar. Jag började
också tycka att de såg underliga ut. Från det ögonblicket
skämdes jag över att ha på mig dem. Varje gång far sa åt mig att
sätta på mig dem tänkte jag ut någon undanflykt för att inte ha
dem. Jag var inte längre rädd för att bli kall om fötterna och jag
brydde mig inte om ifall jag var tvungen att stampa med
fötterna för att bli varm om fötterna. Att ha på sig <strong>tibetanska</strong>
stövlar var numera pinsamt. Från den tiden sa jag adjö till mina
speciella <strong>tibetanska</strong> stövlar, som folk sällan hade på sig utom
vid bröllop då brudgummen bar dem enligt traditionen.
Förändringarna kom varje sekund, och jag var inte samma pojke
som jag varit.
När TV:n spred sig överallt var jag inte längre
intresserad av kung Gesar-historier. När jag satt tillsammans
med farmor i solen berättade jag hellre om en film än bad henne
berätta sina historier som hon gjort förr.
"Kondro, vad är det för vits att titta på alla de där
filmerna hela tiden? Filmerna ger dig vare sig mat eller kläder.
Det enda man ser är att folk dödar och skadar var<strong>and</strong>ra", sa
farmor och mumlade mani-mantran. Hon bad visk<strong>and</strong>e:
"Välsigna de tre juvelerna. Må alla lev<strong>and</strong>e varelser ha ett
underbart liv, må alla återfödas och få ett lyckligt komm<strong>and</strong>e
liv." Då hade jag inget val annat än att tvinga mig till lyssna på
någon av farmors "tråkiga" historier i stället för att gå och titta
på något intressant TV-program.
Vi barn lekte inte längre mamma, pappa, barn i skogen.
Vi spelade upp vad vi hade sett i filmerna. Vi låtsades att vi
kunde kampsport. Under sådana lekar var det svårt att undvika
näsblod och yttre skador. Närheten mellan byborna minskade
för de satt bara och tittade på TV, när de var lediga i stället för
att komma ut och småprata med folk som de gjort tidigare.
Särskilt på Losar, det <strong>tibetanska</strong> nyåret, gick ingen ut för
att prata med de <strong>and</strong>ra. Alla stannade hemma och tittade på TV.
Vi barn brukade vara ute och leka med var<strong>and</strong>ra, men det år TV
och videopelare kom lekte inga barn ute. Fattiga familjer lånade
▪220▪