Min tibetanska barndom i Zorgay - Life and Culture on the Tibetan ...

vår kommun till sitt hem för att lägga grunden till muren runt
sitt hus. Far kunde inte vägra. På vägen tillbaka tvingade en
kvinna min släkting att låta henne klättra in i traktorsläpet.
Eftersom vägen var ojämn ramlade hon ur släpet och dog
omedelbart. Polisen i vår by gav oss böter för att vi ägde
traktorn och gav pengar till kvinnans familj. <strong>Min</strong> släkting satt
häktad i några dagar och släpptes sedan eftersom vi redan betalt
kompensation för kvinnans död.
Det ledde till att när vi som mest behövde traktorn hade
vi den inte. Far gav sig av till en annan by för att hyra en traktor
för att ta mor till Tewu-kommunen i Gansu-provinsen. Det var
närmare än att åka till <strong>Zorgay</strong>s kommunhuvudstad. Far och
mina två äldsta bröder följde med mor till sjukhuset i
kommunhuvudstaden. <strong>Min</strong>a två äldre systrar, Tjobajo, farmor
och jag väntade oroligt hemma. Farmor var ovanligt tyst medan
mina systrar, min bror och jag lade oss på knä, lade våra
h<strong>and</strong>flator emot var<strong>and</strong>ra för att be för mor inför porträtten av
lamorna som hängde på väggen i vårt hemaltare. Det var enda
sättet att lugna ner oss på.
Mor fick sin diagnos på sjukhuset. Far sa ingenting om
det verkliga resultatet utan berättade vare sig för mor eller för
mina bröder. Tvärtom sa han att mor snart skulle bli frisk, precis
som vanligt. Så de kom tillbaka till vårt lokala sjukhus där mor
befann sig för att få beh<strong>and</strong>ling. Jag vet fortfar<strong>and</strong>e inte exakt
vilken sjukdom mor hade. Det enda jag fick veta var att det var
en slags magvärk.
Förhåll<strong>and</strong>ena på det lokala sjuhuset var dåliga.
Rummen var slitna och väggarna och taket var mörka av rök.
Det regnade in och taket läckte. Det enda positiva var att det
fanns duktiga <strong>tibetanska</strong> doktorer där för att se till mor varje
morgon.
Mor blev magrare varje dag. På dagarna måste jag gå i
skolan, så jag var på sjukhuset med mor och far varje kväll, men
det fanns ingenting jag kunde göra för att hjälpa far att ta h<strong>and</strong>
om mor.
Far ville inte att mor skulle lämna oss barn, särskilt inte
mig, så han gick till olika lamor och bad dem välsigna mor så
att hon skulle leva längre. Det var fruktansvärt tungt för far.
Han sov inte bra på natten för han var på helspänn för mors
minsta jämmer. Ibl<strong>and</strong> blev hon upprörd på grund av sin smärta
▪171▪